Kusiner måste vara något av det bästa som finns!

Fotograf är mornor Sonja.

En sån där liten mysig söndagsutflykt.

Vi spontanbjuder in lite gäster på middag. Supertrevligt. Andreas har lite att ta hand om och jag åker i förväg. Ge mig bara ett par minuters försprång säger jag till gästerna, så kan ni komma sen. Måste hem och duka av frukosten tänker jag och får så en snilleblixt. Motorvägen går faktiskt lite snabbare. Jag kan nog tjäna in en eller två minuter. Jag kan ju den andra vägen lite bättre förstås. Men hur svårt kan det va??? Kaxigt kör jag iväg. Håller mig i högerfilen för det borde vara första avfarten och sen är jag praktiskt taget i tunneln och typ ute på 73:an.

- Mamma, mamma kolla på Sveas huvud. Ja mössa kanske hänger lite väl långt ner över ögonen. Tittar upp och i ögonvrån ser jag vägskylten. Va nu? ska man ligga i vänster körfält när man ska på 73:an?!? Gaah, inte en chans att jag hinner. Jag får väl vända helt enkelt. Svea börjar gråta. Inser snart att jag nog missat den här avfarten tidigare en eller annan gång. Då är det bara att hålla sig i höger körfält och vända typ på nån Essingeö eller nåt. Det går väldigt trögt. Typ nästan stillaståndetrögt. En trafikolycka eller nåt. Iallefall en polisbil med blåljus långt där framme. Nåja till slut lyckas jag komma fram till avfarten. Svänger av och letar uppmärksamt efter lämpligt ställe att göra en u-sväng och tillbaka upp på essingebron och så raka vägen hem.

Hmm. Stora orangea skyltar. BRON AVSTÄNGD FÖR REPARATIONER. KÖR VÄSTERBRON. Västerbron? Tänker så det knakar. Det är klart att jag vet att det finns nåt som heter Västerbron. Men vilken av alla dessa broar är just Västerbron. Tar första bästa och hoppas på det är rätt.

Ringer lite granna hysteriskt till gästerna och ber dem ta en extra liten sväng. Det kan nog ta en lite stund längre än planerat att ta mig hem... Ringer Andreas också. Hans telefon är så klart avstängd men jag måste bara få säga orden. -Du jag har ingen aning om var jag är! Är helt vilse.
Vilgot börjar fråga: -vadå vilse??? Kommer vi aldig komma hem? Svea gråter inte längre. Hon skriker! Superhungrig. Svänger på måfå och hamnar mitt i ett bostadsområde. En liten parkeringslucka där jag klämmer in bilen och plockar upp Svea och börjar ge henne mat. Vilgot fortsätter att fråga om det där med vilse och blir mer och mer rädd på rösten. Själv är jag inte på det bästa av humör och säger att det fixar sig nog men kan ni två där bak bara vara en aning typ knäpptysta så att Svea kan äta i lugn och ro. (Och så jag får tänka). De lugnar sig där bak. Skönt. Svea äter och jag blir lugnare. Men så hör jag Vilgot igen. Han sitter och bokstaverar. Han är så duktig på att läsa. R-I-S-K F-Ö-R R-A-S. Mamma det står risk för ras på den där skylten!!! Han är rädd. Alltså livrädd. Ungefär här börjar jag tänka: hur 17 hamnade jag i en Martina Haag-krönika?
Förklarar superlugnt och metodiskt (eller ja, kanske inte superlungt, men faktiskt inte alls argt i alle fall) att den sitter nog bara kvar sen i vintras när de skulle skotta bort snö från taket. Jag försöker vara så där förstående och tröstande som Alva i Madicken.

Japp nya tag. Svea sitter åter lugn och mätt i sin bilstol. De där bak hejar på mig fast jag ber dem heja något tystare nu när det är otroligt viktigt att jag får koncentrera mig på bilkörningen. Ahh. en skylt mot Södermalm. Perfa. Från Söder hittar jag. Nemas problemas. Hittar dessutom på Söder om vi skulle hamna på nån sån där liten risk-för-ras-gata igen. Så plötsligt känner jag igen mig. Jippi! Här har jag ju varit förrut. Det är ju ... Västerbron! Plötsligt vet jag precis vilken av alla dessa miljarder broar som är Västerbron. Jajemän. Där hänger alla hänglåsen som kärleksparen låst fast också. Västerbron indeed. Och så är jag plöstsligt på känd mark. Södermalm. Där blir det kö igen. Verkligen ståstillakö. Svea passar på att tokbajsa.

Jag läser skyltar och hittar så bra så. Ner i tunneln. Och upp på 73:an. Vilgot och Hedda utbrister i kör. -Här har jag varit förrut. Jag känner igen mig!

Halleluja. Barnen är inte längre rädda för att vi aldrig någonsin ska hitta hem. Jag tror inte ens de är rädda för ras längre. Allt är hur bra som helst. Förrutom att vårt lilla äventyr har tagit en hiskeligt lång tid. Stackars våra gäster. Jag trycker på gasen något. Och hinner tänka: jaha, det enda som fattas nu är väl en fortkörningsbot på det. Sänker farten lite. Det är ju inte värt det... Så plötsligt står varenda söndagsförare på bromsen mitt på motorvägen. Jag hinner sakta ner och svänga ut i ytterfil. En gigantisk blå kartong, eller en liten container eller var det en friggebod för Leif Pagrotsky ligger och blockerar hela mittkörfältet.
 

Gahh. Nu är det bara den sista lilla biten kvar. Och sen tänker jag inte köra nåt mer idag!