Ett litet inlägg om att söka nytt jobb. 

Jag är 18 år. Stark. Envis. Och väldigt lycklig. Den där klyschan att hela livet ligger framför mig känns ända in i märgen. Inte som en klyscha, utan som en lycka. I skolan har jag valt konsthistoria som individuellt val, och plötsligt tror jag att jag har hittat min framtid. Jag ska jobba på konstmuseum när jag blir stor. Jag är bra på att prata inför stora grupper och jag älskar det som är vackert. Vägen fram känns självklar. 

Sen blir det krokigt kan jag meddela. Betydligt krokigare än vad jag kunnat tänka mig. Ville jag verkligen det här, och kan jag försörja mig på det som är roligt? Kanske jag skulle bli förskollärare istället? Det känns tryggt. Säkert. Och jag är bra med barn. Jag börjar. Jag hoppar av. Och så där håller det på. Jag vet faktiskt inte vad jag vill längre. 

Sen kommer de. Gullungarna. Och jag blir mamma. Hjälpes va det är härligt! (Och svårt, och jobbigt och läskigt. Och alldeles, alldeles underbart!) 

Men plötsligt är de ganska stora. Och jag är jättevuxen. Det är dags för mig att ta mig ut i arbetslivet igen. Nu som nyutexaminerad retorikkonsult. Så stolt jag är över min utbildning. Det har varit fantastiskt roligt att studera som vuxen. Men var ska jag landa? Vad ska jag göra med all denna kunskap? Vem vill ha mig, som har ägnat större delen av mitt vuxna liv åt att uppfostra och vårda mina barn? Ena dagen är självförtroendet på topp. Andra dagar lägre än lägst. Så plötsligt ser jag nåt oerhört intressant. 

Någon har skrivit en annons. "Vi söker Sara." 

Jag är Sara. Menar de kanske mig? Jo, men visst. Det står ju det. Här är jag! Hallå, ser ni mig? Rödhårig och fräknig. Och vad jag kan? Skriva. 

Jag kan skriva! Svenska är det bästa språket att skriva på tycker jag. Dessutom kan jag prata, lite lagom mycket. Och så är jag en baddare på fredagsfika. (Både att äta och fixa.)