Ja, måndag. Tjugondag knut. Och kvällsaktiviteterna drar igång så det smäller om det. Vardagen är här och jag satte mig att skriva en liten och helt klart genomförbar todo-lista i morse.
Klippa Sveas hår.
Plocka undan stjärnorna och adventsljusstakarna.
Åka pulka med barnen.
Laga middagen (grillad kyckling med pasta och morotsgratäng) i god tid på em.
Handla när Hedda är på teatern.
Och det gick käpprätt åt skogen. Svea har blivit sjuk. Hon som alltid är glad har gråtit och gnällt och tagit sig för örat idag. Och kollat på spöket laban två gånger. Och bara velat vara i mammas famn/på mammas höft. Och bara sovit små korta stunder i taget. Och min todo-lista för imorgon består av bara en punkt:
Tvätta håret.
Allt. Precis allt annat får vara bonus. För fy som jag ser ut. Vilket kanske iofs inte gör så mycket. Vi har ingen spegel i badrummet så jag ser mig ändå inte så ofta. Men den där känslan när man drar handen genom håret (vilket man, läs jag, gör ganska ofta när barnen är sjuka och man längtar efter sol och städade tvättstugor och större hallar), den är för vidrig och högst deppiggörande.
Och ni får absolut ingen bild på det. Istället kommer Svea i sin nya frilla. Som hon fick till Spöket Laban redan kl 8.25. När hon bara hunnit säga "ova" (vilket betyder sova, vilket i sin tur betyder "kan jag snälla få den där nappen NU") ungefär femton gånger.
Japp, det blev kort igen. Rufset där bak är nämligen inte av denna värld.
