Det är det där med ordens innebörd...

Ord är underbara. Ibland lite svåra dock. Ett visst ord kan ha en särkild betydelse för den stora massan men en annan för en viss individ. När jag var liten och var med familjen på Öland var jag facinerad av väderkvarnarna. Men det ordet är svårt. Jag kallade dem allt annat än just vad de heter. Kan fortfarande använda begrepp och ord på sätt som får min omgivning att ifrågasätta vad jag säger. Senast använde jag begreppet att vara om sig och kring sig på ett sätt som inte alls överensstämde med vännens definition av det samma. Är en björntjänst egetligen en otjänst eller en jättetjänst likt björnkramen är en hejdundrande kram? Är lök på laxen gott eller inte gott, dvs bra eller dåligt? Visst kan jag hitta definitioner till dessa idiom. Men språket står aldig stilla. Det måste få utvecklas. Det måste få leva. Annars skulle det inte vara lika underbart.

Jag undrar om språkrådet kan vara intresserade av följande fenomen:


Jag: Åt ni nån bulle på landet? Sån där fläta som jag hade bakat?
Vilgot: Vi hade inte med oss nån tofs till landet.
Jag: Va?
Vilgot: Vi hade inte med oss nån sån där tofs som du har bakat.
Jag: Jaha, hmm, fläta menar du?
Vilgot: Ja, tofs. Eller fläta.