Matvrak. Eller saknaden av mat-vrak.

Igår gjorde jag och barnen en sommarplan. Vi pratade om vad vi vill ska hända och vad vi helst vill undvika i sommar. 

Jag vill väldigt, väldigt gärna undvika situationer som förvandlar mig till Cruella de Ville (eller till nån annan devil). Så, jag och barnen gjorde en liten plan för att undvika detta som då och då inträffar när någon eller flera av komponenterna hunger/trötthet/stökigt hem/för mycket sol kommer i min väg. 

Så vi gjorde ett litet ansvarsschema som vi tänker oss att ha en månadsvis rotation på. (Och det kanske ska tilläggas att Andreas fick välja ansvar själv när han kom hem från jobbet.)

Idag försökte minst ett av barnen slingra sig ur sina uppgifter. 

Då, mina vänner slog jag till att praktiskt illustrera ett möte mellan mig och min stora fiende Mr Blodsockerfall. (Ja det är en han.)

Jag vet inte om barnen förstod storheten i exemplet. Men min man förstod det precis. Vi satte oss för att äta och på sitt mest diplomatiska vis la Andreas fram förslaget att jag skulle förse mig först. Den korven var uppäten innan alla runt bordet hade hunnit ta för sig. Och jag hör mig be om ännu en korv. Jag hör själv hur fint och lungt och vänligt jag säger det. Och det hör de andra också. Åtminstone Andreas, som (nu när jag fått i mig lite mat) säger till min syster som äter hos oss: Hörde du? Nu är hon sig själv igen.

Det här exemplet kommer bli så sjukt bra att ta till när gräset börjar bli för högt...

(Och är det någon därute som har andra bra för slag på hur jag kan mota Mr Blodsockerfall i grind så tar jag tacksamt emot dem. 

Jag kör mkt med nötter och torkade aprikoser i handväskan. 

Och då och då i munnen.)