Bara jag får...

Min man har en lista. Som jag toppar. Folk det inte går att få tag på, heter listan. Och ja, jag är nog världsasämst på att svara i telefon. Han har verkligen fått vatten på sin kvar de senaste dagarna. Jag har fått be honom ringa min telefon X antal gånger. Den har liksom en förmåga att försvinna. Vet inte hur många gånger per dag jag tänker:
"Var är skräptelefonen nu igen då? Bara jag får en iphone 5 så ska jag alltid hålla reda på telefonen, det lovar jag."

Hur många vintrar har jag inte suktat på såna där tjocka, gosiga dunjackor och tänkt: 
"Bara jag får en ny vinterjacka så kommer jag aldrig frysa igen."
Eller "bara jag får den här väskan så behöver jag aldrig någonsin köpa nån mer väska."
Listan kan göras lång på "bara-jag-får-grejer".

För sex år sedan var jag hysterisk. Mannen var ganska hysterisk också. (Fast ändå tusen gånger mindre hysterisk än vad jag var.) Vilgot var liten och söt. Fast när jag tänker efter, nästan två, och ett annat slags hysterisk... Jag var som besatt av en enda tanke: MÅSTE KÖPA HUS!!! Ett litet bara. Eller ett stort går också bra. Men det ska ha trädgård. Jag måste få känna gräsmatta under fötterna. Och det måste finnas plats för en altan där jag kan sitta med näsan i vädret och odla fräknar. Och plats för en sandlåda. Och en liten trapp för alla dignande perlagoner och lobelior som jag ska plantera. Åååå. Bara vi får tag i ett hus så kommer jag alltid vara lycklig...

Jag minns en dag när min bror tittade mig i ögonen och sa allvarligt. "Sara, man blir inte lycklig av att äga ett hus." 
Japp, hans panna eller värmepump eller ditten eller datten hade just gått sönder. Dom gör nämligen det. Ditten och datten går sönder på hus. Och just ditten och datten kostar väldigt många skjortor/lakan att laga.

På hösten, efter ett och ett halvt års intensivt letande, hittade vi till slut vårt hus. Vi skrev på papprena. Och då kände jag det. Oj, vilken lycka! Jag var så underbart lycklig när jag insåg att till helgen skulle vi inte gå på nån husvisning. 

Jag visste det. Jag skulle känna mig lycklig. Men jag hade ingen aning från vilket håll lyckan skulle komma. Att inte vara hysterisk är lika med lycka för mig. Det mina vänner är en riktig livslärdom.

Appen.

Just inkommen från en härlig långpromenad. Att gå ut och gå, eller springa eller skida för den delen, är världens bästa grej. (Eller springa är inte världens bästa grej, men ändå bra om ni fattar.) Jag kommer på så mycket geniala fantastiska saker när jag är ute och rör mig. Bara jag och en sovande bebis i vagnen, då tänker jag tydligen som bäst. 

Som idag: Jag kom på en superduperidé till en app. Och jag VET att appar kan man bli rik på. Det har jag läst i aftonbladet så det måste vara sant! Ååå va härligt det ska bli sen när jag bara cashar in. Jag ska läsa hela dagarna. Ta nån kurs i fotografering. Börja måla mer igen. Och sy. Och bli konditor bara för att det är så roligt. Men jag tänker inte jobba på nåt fik där de har tänkt sig att jag ska börja baka mitt i natten. O nej. Jag ska bli en sån där bakboksförfattare. Jag menar, jag vet ju allt om saken. Jag äger ju för i all sin dar alla gotteböcker som någonsin utgivits. Nej det var inte sant. Bara de som utgivits på svenska ska det stå. 

Två tiny små problem har jag. Eller förmodligen fler. Men de är jag för dum för att förstå att jag har. 

1. Jag och teknik är inte bästa vänner. Jag hade ju i allsin dar Gunvor Pålvik i teknik på högstadiet. Inte för att va taskig. Men hon var inte den bästa pedagogen jag träffat på. Sen kanske det inte är exakt samma teknikkunskap man behöver för att skapa en app som det är för att få en liten pytteglödlampa att lysa. (Hmm, var det fysik??? Ni hör, jag vet inte ens vad tekniken i skolan gick ut på!) Här vill jag bara påpeka att vissa saker i skolan tog jag verkligen till mig. Skrivmaskinskursen tyckte jag var helt fantastisk. Jag använder asdfjklö-utgångspunkten fortfarande. Och mina barn tycker att jag är ett geni som kan skriva så fort på datorn. (Läs: deras pappa kör med pekfingervalsen...)

Igår skulle vi koppla in nya skrivaren. Suck och stön. Jag ringde till slut min fantastiska pappa.

Så, ja, det där med hur man skapar en app kan liksom bli ett problem. Till och med de som jobbar med sånt verkar inte riktigt veta vad de gör. De måste ju hålla på och fixa och uppdatera och grejja för att appen har en alldeles extrem uppsjö av buggar. (Och där kände jag att jag slängde mig med en massa begrepp som jag inte är helt säker på vad de faktiskt betyder. Gahh. Teknik är så svårt!)

2. Min idé är helt fantastisk. Alltså, om den skulle kunna genomföras skulle den va så totalt inkomstbringade, försörjande och helt enkelt genombrilliant. Eftersom jag är en så godhjärtat person som önskar andra lycka och välgång kommer idén i korta drag här. Om nån annan skulle lyckas genomföra min idé kanske jag kan få appen alldeles gratis? Eller i allefall få prova den när buggnivån fortfarande är skyhög? Please? 

Jag vill ha en app som kan spela in mina tankar. Utan att jag säger dem högt. Det ska liksom va som en liten bandspelare som spelar in geniala tankar som kommer, förslagsvis under långpromenader. Tankarna ska sen kategoriserar i underrubriker så att jag inte måste ägna en hel timme åt att försöka vaska fram de små guldkornen till geniala tankar som jag tänkt under inverkan av rörelsedrogen.

Idag till exempel hann jag skriva ungefär tre krönikor i mitt huvud under tiden jag var ute och gick. Kom hem, satte mig vid datorn, tomt. TOMT. Men de var ju så bra! Jag tänkte ut så underbara små ordföljder. Och teman. Jättebra teman.

När man (jag) tappar bort nåt så är det bästa sättet att hitta det (saken eller tanken) att gå tillbaka till platsen där jag senast hade den. Som till exempel häromdagen. (Och hade jag haft min fantastiska app hade ni fått en ordagrann version, nu, mer ungefär vad jag tänkte.)

"Oj, va sunkigt det är på uppetoan. Måste gå ner och hämta lite miljögifter i sprayformat." Kommer ner. Plockar upp sju sorters strumpor från golvet i vardagsrummet. In i tvättstugan med dem. "Oj, maskinen står och blinkar. Lika bra att ta hand om tvätten. Bara massa skjortor typ. Och inga galgar." Går upp för att hämta galgar. "Hmm." Får en konstig känsla av att det var nåt jag höll på med. "Toan! Jag håller ju på och städar uppetoan." Springer ner och hämtar miljögift i sprayformat. Glömmer galgarna där uppe.

Kanske det är lika bra att jag klär på mig och går ut och går igen. Ska nog ta med anteckningsbok och penna den här gången. Eller en diktafon. Nån som har nån? Vänta här nu... DET finns det säkert en app för!





Edit: Jag skrev det här för ett par dar sen. Just idag har jag inte kommit ut på härlig långpromenad, dvs tänker jag inte geniala tankar. Jag skyller på sjuk bebis, sjuk femåring och sjukt trött mamma. 

Arrivederci!