Bara jag får...

Min man har en lista. Som jag toppar. Folk det inte går att få tag på, heter listan. Och ja, jag är nog världsasämst på att svara i telefon. Han har verkligen fått vatten på sin kvar de senaste dagarna. Jag har fått be honom ringa min telefon X antal gånger. Den har liksom en förmåga att försvinna. Vet inte hur många gånger per dag jag tänker:
"Var är skräptelefonen nu igen då? Bara jag får en iphone 5 så ska jag alltid hålla reda på telefonen, det lovar jag."

Hur många vintrar har jag inte suktat på såna där tjocka, gosiga dunjackor och tänkt: 
"Bara jag får en ny vinterjacka så kommer jag aldrig frysa igen."
Eller "bara jag får den här väskan så behöver jag aldrig någonsin köpa nån mer väska."
Listan kan göras lång på "bara-jag-får-grejer".

För sex år sedan var jag hysterisk. Mannen var ganska hysterisk också. (Fast ändå tusen gånger mindre hysterisk än vad jag var.) Vilgot var liten och söt. Fast när jag tänker efter, nästan två, och ett annat slags hysterisk... Jag var som besatt av en enda tanke: MÅSTE KÖPA HUS!!! Ett litet bara. Eller ett stort går också bra. Men det ska ha trädgård. Jag måste få känna gräsmatta under fötterna. Och det måste finnas plats för en altan där jag kan sitta med näsan i vädret och odla fräknar. Och plats för en sandlåda. Och en liten trapp för alla dignande perlagoner och lobelior som jag ska plantera. Åååå. Bara vi får tag i ett hus så kommer jag alltid vara lycklig...

Jag minns en dag när min bror tittade mig i ögonen och sa allvarligt. "Sara, man blir inte lycklig av att äga ett hus." 
Japp, hans panna eller värmepump eller ditten eller datten hade just gått sönder. Dom gör nämligen det. Ditten och datten går sönder på hus. Och just ditten och datten kostar väldigt många skjortor/lakan att laga.

På hösten, efter ett och ett halvt års intensivt letande, hittade vi till slut vårt hus. Vi skrev på papprena. Och då kände jag det. Oj, vilken lycka! Jag var så underbart lycklig när jag insåg att till helgen skulle vi inte gå på nån husvisning. 

Jag visste det. Jag skulle känna mig lycklig. Men jag hade ingen aning från vilket håll lyckan skulle komma. Att inte vara hysterisk är lika med lycka för mig. Det mina vänner är en riktig livslärdom.