Är det det här som kallas hundtricket??? Ny krönika.

Skrivet i lördags. Publiceras på krönikadagen...

Lördag. Och jag ska ut och njutningsjogga. (Tänk för ett halvår sedan hade jag ingen aning om att det fanns ett sånt ord!) En liten tvist på njutningsjoggen bara. Jag ska springa längre. Längre än jag nånsin sprungit förr. Fast så långt är det inte intalar jag mig själv. Bara sju kilometer. Allt enligt träningsschemat på jogg.se som jag har börjat med den här veckan. De första tre och en halv kilometrarna springer jag med solen rakt i ögonen. Och som jag njuter. Det här är härligt. Det är ganska tidig lördagsmorgon och en och annan hundägare är ute på prommis. Får syn på en liten söt hund och tänker att ibland, men bara ibland, kan ju hundar vara riktigt, riktigt söta. Som små gulliga knyten som man skulle vilja gosa och busa med. Men sen gör hunden det den kommit ut för att göra och jag kommer plötsligt ihåg varför jag inte gillar hundar. För de bajsar. Och hoppar. Och andas äckligt. Och slår hårt med svansen. Men ibland, läs kopplade, på tre meters avstånd och bara, bara valpar, är faktiskt hundar riktigt söta.

Löpningen går bra. Hör hur Runkeeperdamen säger 30 minuter och 4,5 kilometer. Ingen tid att skryta med. Men det går framåt för mig och jag känner mig glad. Så plötsligt ryter någon: KOM HIT! Jag tittar upp och står öga mot öga (eller om det var rumphål mot öga) med en stor afrikansk lejonhund, en okopplad sådan. A påstår att afrikanska lejonhundar jagar lejon (vet inte om det är sant eller om det bara låter som att det är sant) och faktum är att jag ser ut ganska exakt som ett lejon. Inte muskelmässigt precis. Men färgerna. Och manen som står som en gloria runt huvet när jag är ute och springer. Kvinnan, som står och håller i en kopplad hund av för mig odefinerbar ras ropar på hunden igen. Men gör ingen ansträngning för att själv gå och hämta och koppla hunden. Jag ropar åt henne: "Kan du koppla hunden?" Inte otrevligt, men inte trevligt heller. Hon skriker igen. KOM HIT! Hunden masar sig sakta, sakta iväg mot henne. Jag försöker pausa runkeeper. Det höll ju på att bli pers här! Men telefonen har helt oväntat (!) stängt av sig. Så där, hunden (hundarna) är kopplade och jag springer förbi. När jag precis har kommit förbi vänder jag mig om för att ge onda ögat, men precis samtidigt skäller den ena hunden till och gläfsar efter mig. Häää, känner mig inte så kaxig när jag inser att lata tanten lätt kan bjussa två dödarhundar på mig just precis nu. Aldrig förr har det varit så lätt att springa. Jag springer och springer och springer utan minsta tanke på att det skulle vara jobbigt. Och hem kom jag. Levande. Och hoppande glad. Men flåsig. Och skitnödig. Faktiskt ganska lik en hund...


Ps. Mette, tror du att jag kan få låna Amor när jag ska debutantspringa milen snart? Och finns det ett smart knep så man kan få honom att springa typ tre meter efter mig och skälla i exakt en mil. Sen får han gärna förvandlas till en liten knähund som leker valp igen... Ds.