Glad påsk!

Ser det härligt och idylliskt ut? Då kan jag meddela att det är det också. Men ändå tänker jag bara på det här:

Idag är det ett fasligt tjat om att våren är inställd. Helt seriöst tror jag att den här långa vintern håller på att göra mig deprimerad...

Här under nånstans finns min altan. Förra året, i slutet av mars, var det 20 grader ute. Just saying. Nog för att jag gillar skidåkning. Men enough är enough! Hade jag haft råd och varit barnfri hade jag åkt till Italien en sväng för att få lite vår. Men istället tror jag att jag drar täcket över huvet. Jag får se om jag behagar vakna nån mer gång.

Kl 16-17.30 spenderade jag på Maxi tillsammans med resten av Haninge (och förmodligen en del utomkommunare också). Jag skulle ju köpa billigt påskgodis. Precis en miljon andra också skulle göra. Då började jag fundera på om jag faktiskt blivit suicidal. Hela dagen spenderade jag hemma och deppade. Och så får jag plötsligt för mig att åka till Maxi under vad som förmodligen var de mest vedervärdiga timmarna denna påskhelg. Och pinsamt höll det också på att bli. Jag nästan krockade med Cecilia Blankens vid potatisarna. Jag blev helt ställd. Hejade nära på. Jag känner ju henne. Eller jag menar, det känns ju som jag känner henne, för jag läser ju hennes blogg nästan varje dag. Men att heja och börja småprata med nån i den hysteri som försegick på Maxi ikväll. Nej inte läge...

Imorgon ska jag ut och springa en mil igen. Och då kommer jag bli på så gott humör så. Det svänger katten! (För att citera Djungelboken.)