Melitta kaffefilter. Eller rätt och slätt sociala medier.

Det här med sociala medier är svårt. Väldigt, väldigt svårt. Det kan förstås vara sjukt bra också. För man kan ju framställa sig själv precis som man VILL framstå, istället för, som ofta är fallet när man träffar någon IRL, precis som man är. Fast är det inte lite lustigt? Vi ska i alla lägen bejaka oss själva. Man måste vara "sann mot sig själv". Vilket ju så klart är helt logiskt. Men varför, undrar jag, måste man inte vara sann mot alla andra?

Fick veta av en säker källa (läs tonåring) att fejjan är sååå ute. Nu är det Instagram som gäller (jag antar i en halv sekund till, eftersom jag typ nyss har skaffat instagramkonto). Jag gillar Instagram. Jag gillar bilder. Jag gillar att jag kan se vad mina vänner gillar för bilder. Så kom mannen hem och visade mig en liten film på en internetsajt som heter youtube. Så var det nöjet lite förstört.

Jag har äcklats, spytt och dött lite (oj, här är jag inte riktigt sann mot er. Det här ska tolkas helt och hållet bildligt.) över statusuppdateringar om lycka, mys och perfektion. Jag gillar det inte. Eller jo. Jag gillar det superjättemycket. När det är på riktigt. När det upplevs. När JAG upplever det. Och när andra upplever det också förstås. Men bara när jag vet att det faktiskt är på riktigt. När jag vet att nästa stund är lika nära botten som mina stunder är ibland. Och om det nu är svårt att avgöra äkthet när någon säger (skriver) något. Hur sjukt svårt ska det då inte vara att förstå vad som är sant när detta något (o ja, det kan verkligen vara vad som helst) har arrangerats, fotograferats och filtrerats. Ett filter ska ju rena, skydda från smuts. Men smutset är ju det som gör det rena så fint. Inget kaffe utan sump. (Igen: bildligt, bildligt. Högst tveksamt om filtrerat kaffe faktiskt är så rent...) Tack och lov för lite äkta feng shui. Så varför ser då mitt förra inlägg ut som det gör? Jo, för att det var på riktigt! (Eller den första bilden är faktiskt filtrerad, flera av de andra är arrangerade och hela bunten fotograferade.) Och jag vill gärna komma ihåg de där stunderna. Känslan, myset, solen, glada barn, glada vuxna. Jag varken skriver eller fotar för att göra någon avundsjuk, eller illamående. Och det gör nog ingen annan heller.

Ja, svårt var ordet. Sociala medier är svåra. Kanske borde prova ett annat forum. Det är bra synd att jag inte fattar Twitter. Eller, det är bra synd att jag inte träffar mina vänner lite mer IRL, fejs to fejs.

Ps. Fin-jos är här. Kanske jag lär mig Twitter ikväll i alle fall. Eller så passar vi på att prata om lite saker som inte har med sociala medier att göra. Hmmm, vad skulle det va? Ds.