Gnagare.

Varför blev jag så förvånad när liten tokälskade råttorna i djuraffären igår? Andreas var oerhört stolt när han insåg att han lyckats göra henne till en gnagare.

Känner att det är dax att presentera henne för blå tjurar. Har de såna på Skansen tro?

(Btw, kort från i vintras. Har faktiskt lyckats ta ner julstjärnan. Även om det gjorde lite ont i hjärtat.  Å som jag älskar den där Fling-stjärnan.)

Dom tjatar.

I förra veckan var de stora barnen hemma hos några kompisar. Som har kanin. Vilgot har malt på om den där kaninen hela veckan. Oj, så söt. Oj, så billig i drift (hallå maskrosblad är ju gratis!) och oj, så väl han skulle ta hand om en egen, om han hade en.

Mig är det inte lätt att snacka omkull, men är det nån som kan det så är det han. Plötsligt kan jag nästan tänka mig en liten söt dvärgvädur. Men pappan i huset är obeveklig. Inte en chans.

Att titta på djuren i djuraffären då och då är så långt han (och i vanliga fall jag också) sträcker sig.

Titta den där lilla bruna saken. Söt faktiskt. Hjälp, vad är det med mina hormoner?!?

Och så minsta gullungen som var som i himlen. Helt begeistrad över kaninerna. Och sen fick hon syn på råttorna. Hon hittade en liten pall och satte sig framför råttorna, och hade vi inte lyft bort henne hade hon säkert suttit kvar där än. Och då känner jag så här:
Nej! Inte en chans! Aldrig någonsin släpper jag in råttor i detta hus. Om man nu tycker att råttor är söta finns en fantastisk uppfinning: youtube. Hmm kanske funkar för kaniner också. Nej, ska inte prova. Jag är för labil.

Minns plötsligt hur min syster kände bebissug och snabbt som bara den stack ut och köpte marsvin. Hjälp, min bebis är ingen bebis längre.
1. Skaffa ändå inget djur.
2. Måste ge bort alla bebissaker fort...

Zzzzzzz.

Min plats kan ni ana där i mitten mellan två små sötnötter. Ryggmassage ingick.

Jag är liiiite mör idag.
Vilodagen I love you.
Let's crasha på soffan!

Dagens happening.

Varje vår har gymnastikföreningen som H är med i en heldag med uppvisning för föräldrar, syskon, fastrar och kusiners sysslingar. Typ. Iallafall att döma av parkeringshysterin vid Torvalla. Två föreställningar á en och en halv timme. Och då får vi se alla grupper uppträda, från treåringarnas hopp på ballonggolvet till de nästan vuxnas meterhöga volter. H som både deltar i och tittar på båda föreställningarna sitter blickstilla och tittar på alla stora gympatjejer. Så imponerad! Efteråt frågade hon mig om jag tagit kort på de stora. Ähh, nja, jag tog nog mest bara kort på dig gumman.

Imorse hade H magen full av fjärilar. Oj, så spännande, roligt och lite läskigt allt kändes. Men glad lämnade jag vårt lilla bi för att flera timmar senare hämta en trött men överlycklig gympatjej som önskar att det skulle vara uppvisning "varje dag"!

Faktiskt blev jag tårögd flera gånger under uppvisningen. Gymnastik är en så fantastiskt vacker idrott. Att hoppa trampets var något av det bästa jag visste som barn. Sorgligt nog slutade jag på gymnastiken alldeles, alldeles för tidigt. Det har jag ångrat många gånger. Idag var inget undantag. Hedda älskar sin gympa. Jag hoppas så att hon ska fortsätta göra det.

Det där med att pusha ett barn till en aktivitet, eller för all del att begränsa ett barn som vill göra allt, är oerhört svårt. Det finns mycket att tänka, tycka och tro när det kommer till ämnet kvällsaktiviteter. Hur gör ni?

Mitt lilla gympabi. Och så de andra två, som verkade tro att uppvisningen var en enda lång picknick i idrottshallen... Tack och lov för äpplen, vindruvor och gurka i små, små bitar. Hjälp va den ungen kan äta. Det skulle man inte kunna tro med de där små kinderna...

Obligatoriska sommarhåret.

Varje år, oftast dagen före skolavslutningen, klippte mamma mitt långa hår. Till page. Men till nästa sommar var det långt igen. Så då klipptes det igen.

Jag minns hur mamma envisades med att jag skulle ha uppsatt hår i skolan. "Så att inte håret hänger i ögonen på dig."

Tänk att saker och ting verkligen går igen. Nu är det jag som envisas med att Heddas hår ska vara uppsatt varje dag. Jag har också ett argument som jag kör benhårt med. "Så att du inte får löss." Inte så käckt att överföra min skräck för löss på min lilla unge, men... Det är ett väldigt effektivt argument. Dessvärre är flickebarnet oerhört håröm. För knappt två år sedan bestämde hon sig för att klippa av sig håret för att slippa borsta det så mycket. Hon blev så fin i sitt "Lotta-hår". Nu har hon bestämt sig för att klippa håret igen. Så, ut på Google för att hitta inspiration. (Och ja, vi längtar fortfarande väldigt, väldigt mycket till Astrid Lingrens värld!)

Det får nog bli "Lotta-hår" eller möjligtvis "Anna-och-Britta-hår" den här gången också. Hedda är bestämt på en punkt: Pippi-hår vill hon inte ha! Men Stinas hår kommenterade hon inte alls. Hmm. Kanske vi ska köra på det. (Not.) Det är faktiskt exakt den frisyr som jag hade som liten. (Seriöst var det verkligen "helt rätt"?

Datenight.

En av oss var sugen på lite kvällslöpning. Den andra ville hellre spana in hundar.

Och det senaste ordet i Sveas vokabulär är inte helt otippat:
"Vovvov".

Hon kan sitta långa stunder och titta på grannens schäfer. Dessutom har vi (ganska säker på det här) en av Sveriges hundtätaste gångvägar utanför köksfönstret.
Lycka för en ettårig.

Ett mirakel

kallar min mamma det här. Att jag går alltså. Men vadå, det är ju hur lätt som helst.
Om hon kunde slutade hänga på mig en sån där tung grej på ryggen bara...