Dagens happening.

Varje vår har gymnastikföreningen som H är med i en heldag med uppvisning för föräldrar, syskon, fastrar och kusiners sysslingar. Typ. Iallafall att döma av parkeringshysterin vid Torvalla. Två föreställningar á en och en halv timme. Och då får vi se alla grupper uppträda, från treåringarnas hopp på ballonggolvet till de nästan vuxnas meterhöga volter. H som både deltar i och tittar på båda föreställningarna sitter blickstilla och tittar på alla stora gympatjejer. Så imponerad! Efteråt frågade hon mig om jag tagit kort på de stora. Ähh, nja, jag tog nog mest bara kort på dig gumman.

Imorse hade H magen full av fjärilar. Oj, så spännande, roligt och lite läskigt allt kändes. Men glad lämnade jag vårt lilla bi för att flera timmar senare hämta en trött men överlycklig gympatjej som önskar att det skulle vara uppvisning "varje dag"!

Faktiskt blev jag tårögd flera gånger under uppvisningen. Gymnastik är en så fantastiskt vacker idrott. Att hoppa trampets var något av det bästa jag visste som barn. Sorgligt nog slutade jag på gymnastiken alldeles, alldeles för tidigt. Det har jag ångrat många gånger. Idag var inget undantag. Hedda älskar sin gympa. Jag hoppas så att hon ska fortsätta göra det.

Det där med att pusha ett barn till en aktivitet, eller för all del att begränsa ett barn som vill göra allt, är oerhört svårt. Det finns mycket att tänka, tycka och tro när det kommer till ämnet kvällsaktiviteter. Hur gör ni?

Mitt lilla gympabi. Och så de andra två, som verkade tro att uppvisningen var en enda lång picknick i idrottshallen... Tack och lov för äpplen, vindruvor och gurka i små, små bitar. Hjälp va den ungen kan äta. Det skulle man inte kunna tro med de där små kinderna...