Batterierna laddade till max. Typ.

Igår kväll hade jag lite kompisar här på mys. Två mål hade jag satt upp.

1. Det skulle bli trevligt och härligt tjejsnack hela kvällen.
2. Jag skulle inte stressa inför. Och bara städa, fixa och trixa alldeles lagom mycket.

Alltså ettan. Totalcheck! Så mysigt, underbart, roligt och jättefantastiskt. (Tänk va fina vänner jag har, och ändå var det bara en liten, liten del av mina fina. Måste helt enkelt upprepas snarast med fler vänner.)
Och tvåan. Ganska svårt mål för mig. Men oj så bra jag uppfyllde även det målet. Så pass att inget var riktigt klart när tjejerna kom och inga barn sov. Så jag satte en mammavän på att natta barn, en på att skära grönsaker och en tredje på att fixa toppingen till gottet. Så... Check.

Det blev:

Från ica.se och

från alltommat.se Typ. Fast lite småändringar.

Så med en så härlig kväll i ryggen måste ju "batterierna va laddade till max" tänker jag och ger mig ut och cykeltränar ungarna. Dvs mutar barnen med godis för att cykla i en kvart. (Vad är det för fel på mina barn??? Som jag minns det så älskade vi att gå ut och leka cykelprejjar-leken när vi var små. Man ska väl ändå inte behöva tjata på barnen för att de ska cykla!?! Nej, här tjatas inte, här mutas...) Och oj, vilket tålamod. Eller faktiskt. Tålamodet behövs inte. För flickan är ju jätteduktig. Hon cyklar runt och runt och runt. Och till slut har mamman intervall-tok-tränat så hysteriskt att hon måste stanna och andas lite mellan benen. Men flickan är lycklig och stolt och cyklar och cyklar. Tills hon kommer till den lilla uppförsbacken. I full fart. Men kommer plötsligt på att hon är själv och absolut inte tror att hon kan. Så hon väljer att hoppa av i farten. Aj. Oj,oj. Upp på cykel igen. Mamman puttar, hejar och ropar: sakta ner!! Hopp igen. Aj igen! Och allting igen och igen.

Tålamodet är som bortblåst.
Alla lyckade tjejkvällar i världen hjälper inte just nu.
Det enda mamman kan tänka är: det är för mycket! För mycket man ska lära de små. Cykling, simning och att inte säga fula ord.
Jag ger upp!!!

Och sen. "Tålamod är fiskarens bästa vän!" Lotta på Bråkmakargatans pappa maler på om tålamod i huvudet på mig. Och jag gör en mental minnesanteckning. Sara, börja aldrig någonsin med fiskeri! (För det enda jag gillar med fiske är att bryta nacken av fisken. Vilket på nåt sätt känns lite fel att skriva här och nu.)