måndag 16 maj 2011

Kinden klappen får.


Hedda gnolade på en truddelutt härhemma häromdan. Huvud, axlar, knä och tå, knä och tå. Huvud, axlar, knä och tå, knä och tå. Öga, öra, kinden klappen får. Huvud, axlar, knä och tå, knä och tå.

Då slog det mig så starkt:
Den ultimata kärleksgesten är helt klart en klapp på kinden. Det blir inte vackrare än så.



2 kommentarer:

  1. vad roligt att du skrev om klapp på kinden. veckan innan påsk hamnade jag på ds och fick göra en koloskopi. inget trevligt alls. det var en kandidat som gjorde den men hans handledare var med och han gav mig en klapp på kinden och helt plötsligt var den vidriga undersökningen ingen match. jag har tänkt mycket på den där klappen på kinden sedan dess och vad den betydde. fint gjort av läkaren tycker jag.

    SvaraRadera
  2. när jag först kom till Sverige, så förstod jag inte riktigt vafrör MÅNGA klappade mig på kinden, det var så ovanligt... jag tyckte inte så mycket om det, ärligt talat, men idag har jag helt andra känslor för det. jag klappar mina barn på kinden, och det är en fin kärleks gest :]
    fina inlägg, Sara!
    kramar!

    SvaraRadera