Livet med en sexåring

Ikväll har vi haft djupa diskussioner om arvslära. Allt kom sig ur den för Vilgot nya kunskapen att varje ko faktiskt inte har en egen man. Stackarna måste dela på en och samma tjur. Så tyvärr höll inte argumenten för varför Vilgot absolut måste få fler palymotjurar. Konstigt, tyckte Vilgot, då borde ju alla kalvar vara mer lika varandra. (Nej jag sa inte att jag faktiskt tycker att alla kalvar ser typ exakt likadana ut för jag vet ju att det rent tekniskt borde finns någon liten skillnad på kalv och kalv...) Vi började prata om att fastän V och H kommer från samma mamma och pappa så ser de ändå inte exakt likadana ut. De har olika hårfärg, olika ögonfärg och deras munnar har olika former. Ja, ja, sa Vilgot, det är ju inte så konstigt, för jag kommer ju från Venus. Och jag kommer från Hånus fliker Hedda snabbt in. Oj då, sa maken, om Vilgot kommer från Venus och Hedda från Hånus borde ju jag komma från... från Anus.

På spåret

Två fina knackade på min dörr ikväll och sträckte över en påse med bullar. Bullarna visade sig innehålla en del mmmm. Jag frågar lite om receptet och det kryper fram att det är faster som satt degen. Hon är ju faktiskt dotter till bullmafffians egen leverantör av bullar. Denna kvinna i sin tur är dotter till framlide bagare Hörndal. Eftersom jag också är släkt till bagare Hörndal i rakt nedstigande led tycker jag mig ha rätt till kännedom om den hemlige ingrediensen. Nu är jag sannerligen mmmen på spåren.

Två fina visade sig innehålla två stora hjärtan. Det var i och för sig ingen överraskning för mig. Men tacksamheten är likväl väldigt stor.

Väderlekar

Stiltje på bloggen kan väl bara innebära storm irl. Men just idag känns det mest som en liten, liten bris. Bra tycker jag. Barnen lyssnar på räkna med skägg här hemma och längtar efter att på en tandem cykla ner till stranden. Det blir nog inte mycket av det för dagen innehåller redan kalasläge för den store och kopmisdate för den lille. I bilen lyssnar vi på stava med skägg istället. Jag blir sugen på Stinas bullar och tänker att hade jag bara lite mmmmm skulle jag kanske sätta igång en vetedeg. Har ju för övrigt fortfarande den mest fantastiskt inspirerande boken Kanelbulllar och annat hemabakt här hemma. Den ska visst inte tillbaka förrens samma dag som ovan omtalade skivor. Vad jag älskar detta att låna och låna lite till. Förresten har jag inte kommit över något mmmm, vet helt enkelt inte var det står att finna. Dessutom så står ju i princip alla mina blå IKEAkassar fyllda med numera ganska skrynklig men ändock ren tvätt, om inte fysiskt så åtminstone mentalt, ivägen för min älskade bakmaskin jag fått av finaste Cherl.

Det är det där med ordens innebörd...

Ord är underbara. Ibland lite svåra dock. Ett visst ord kan ha en särkild betydelse för den stora massan men en annan för en viss individ. När jag var liten och var med familjen på Öland var jag facinerad av väderkvarnarna. Men det ordet är svårt. Jag kallade dem allt annat än just vad de heter. Kan fortfarande använda begrepp och ord på sätt som får min omgivning att ifrågasätta vad jag säger. Senast använde jag begreppet att vara om sig och kring sig på ett sätt som inte alls överensstämde med vännens definition av det samma. Är en björntjänst egetligen en otjänst eller en jättetjänst likt björnkramen är en hejdundrande kram? Är lök på laxen gott eller inte gott, dvs bra eller dåligt? Visst kan jag hitta definitioner till dessa idiom. Men språket står aldig stilla. Det måste få utvecklas. Det måste få leva. Annars skulle det inte vara lika underbart.

Jag undrar om språkrådet kan vara intresserade av följande fenomen:


Jag: Åt ni nån bulle på landet? Sån där fläta som jag hade bakat?
Vilgot: Vi hade inte med oss nån tofs till landet.
Jag: Va?
Vilgot: Vi hade inte med oss nån sån där tofs som du har bakat.
Jag: Jaha, hmm, fläta menar du?
Vilgot: Ja, tofs. Eller fläta.

Sommartider hej hej sommartider.

I kväll har vi njutit av några bigarråer var. Vi har två mycket små bigarråträd i vår lilla trädgård. Det ena bär lite, lite frukt i år. Smaken väcker så många minnen. Hur många sommartimmar har jag inte suttit i det stora bigarråträdet på Högabergsgatan och spottat kärnor på småbrorsorna? Och jag minns när pappa sågade ner en hel gren och tog med till släktträffen. Tids nog blir kanske våra träd också stora. Men då finns inga barn här som klättrar i dem. Det är för sorgligt.

Skriver upp på kravlistan till drömhuset.
Måste ha uppvuxet bigarråträd.