Söndagsmys.

Lurigt sådant.

Jag har tänkt.

Ja, jag har ju liksom hunnit med det sen jag bloggade sist...

1. Halva föräldraledigheten med Svea har redan gått. Bara ett och ett halvt år kvar. Usch. Det går sannerligen för fort. Älskar verkligen den här tiden.

2. Eftersom absolut INGEN annan i den här familjen, än jag, verkar bry sig om hur det ser ut här hemma så är det kanske läge för mig att bara lägga ner och inse att jag är nerröstad. Jag börjar med omedelbar verkan och passar på att sätta mig till rätta i soffan. Check på chips och film och check på snubbel på dockvagnar och klädhögar vid påfyllning.

3. Reflextiden är här. Och det är så oerhört bra att småbarnens höstjackor har reflexer ditsydda lite kors och tvärs. Speciellt eftersom barnen ligger och snusar så gott i sina sängar vid skymningsdax. Men de där tonåringarna som i helt normala omständigheter har svårt att hålla koll på sina oproportionerligt växande armar och ben och nu plötsligt har fått för sig att åka longboard på fel sida av trottoarkanten, de har minsann inga reflexer på sina luvtröjor. Och sen har vi medelåldersmänniskorna som promenerar med blommor i hand, på väg till nån parmiddag i förorten. De promenerar egentligen aldrig någonsin någonstans. Men nu har de tänkt att ta taxi hem mitt i natten. Och de har helt enkelt glömt att ditt finns nåt sånt som heter trottoar. De traskar helt enkelt rakt fram kors och tvärs genom korsningar och rondeller. Och nej, inga reflexer på finkappan. Jag har, om man säger det på ett fint sätt, tänkt att det är synd.

4. Och så tänker jag så oerhört mycket på X,X,X,X och X. Det är många som går igenom svåra saker nu. Och jag tänker så oerhört mycket på er alla. Jag skulle vilja göra nåt för var och en av er. Men, vad kan jag göra? Mer än att tänka på er, be och finnas här om ni vill prata. Jo, jag vet en sak. Jag kan påminna om att skratta lite. Jag tror det hjälper mot allt. Det är så oerhört befriande att skratta lite. Så, låt mig rekommendera boken "En man som heter Ove". Jag har läst den som e-bok i telefonen. Hur smidigt som helst! Några sidor när man väntar på att barnen ska komma ut från skolan, några sidor i väntrummet, ett par sidor i tvättstugan... 

Och så tänker jag att det finns ingen smidig övergång till att övergå till vad jag tänker på just nu. Så här kommer en osmidig. Jag tänker att NEJ, nu tog chipsen slut och jag har ju inte ens satt i gång filmen än... Dax för första snubbelturen!

Bl a om handledsvärmare.

Tack så mycket för alla kommentarer på sistone. Jag uppskattar dem verkligen. Jag har ingen aning om varför, men ibland är det så struligt att kommentera på blogger-bloggar. Just nu är det nåt vajsing så jag har dessvärre svårt att kommentera på min egen blogg... Inte coolt! 

Så här kommer ett officiellt tack till Monnah för dina kloka ord som alltid hjälper mig att se på saker med större perspektiv. Och tack Kristin och Pernilla. Det värmde så pass att jag faktiskt mådde lite bättre igår. Och pappa. Tack pappa, för att du kommenterat. Det hade dock varit otroligt roligt om du låtit kommentaren vara kvar så jag hade kunnat läsa den... 

Och nu över till nåt annat. För en vecka sedan var det sommar. Ljuvlig, underbar. Igår kväll frös vi som hundar när vi kröp ner i våra sängar. Japp, hösten är här och värmepumpen har knäppts på idag. Och då tänker jag att på hösten borde det verkligen säljas handledsvärmare. Men, jag undviker affärer så långt det går eftersom jag faller för allt likt en kägla faller för ett bowlingklot. (Alltså inte när jag får i väg klotet, men kloten på bana tre får alltid, ALLTID ner käglorna.) Så min lite väl inlindade fråga är: 

Har någon sett några schyssta handledsvärmare i nån affär på sistone?

Eller om det möjligtvis är nån som skulle vilja sticka, virka, grejja (?) ett par och ge bort. I så fall vet jag en som behöver nåt snyggare än det här:

Mattips. Igen.

Jag, ergobabyn och det blonda rufset är på badhuset. Vi väntar på att trampolintokarnas energi tar slut. Rufset ägnar sig år att suga på napp i allt annat är sovande tillstånd. Jag ägnar mig åt att fundera på om det ska bli nån middag eller inte. 

Det lutar åt inte.

Btw, Annika, i tisdags blev det varm choklad och rostemackor med marmelad. Och det var underbart. Tack för tipset. Har du (eller nån annan) nåt mer tips, för dar som dessa? För just nu lutar det åt Willys godis för 29.95. Och det känns inte riktigt ok... 

(Nej, det här är inte helt sant. Rostemackorna var lunch. Det blev faktiskt köttfärssoppa till middag. Och ikväll blir det med stor sannolikhet yoghurt och flingor till barnen och mig. Och så väntar jag med godiset tills barnen har somnat! Jag har inte helt förlorat förståndet. Än.)

Chokladkolasnitt och gullunge.

Som mjölk och honung för själen. 

Men inte som inflammationshämmande medicin för lederna. Trots vad jag skrev på insta idag. 

Nej fy. Jag har fått ont igen. Jätteont. Så jag går här hemma och är otroligt känslig och gråtmild och trött. Och då plötsligt visade det sig att en dotter i direkt nedstigande led från mig besitter en otroligt dos empati. Hon medgråter. Hon tröstar. Klappar. OCH hon säger åt de andra att vara extra snälla nu när mamman har så ont. Och jag tappar hakan och undrar om vi verkligen är släkt. För det kan va så att jag inte har jättemycket medkänsla när andra (läs mannen) i den här familjen är sjuka. 

Men hon har ju en till att brås på. Sjuksköterskan, tröstaren och snällmänniskan. Som klappar på ryggen och håller undan håret när man mår som allra, allra sämst (alltså illa, superilla med konsekvenser). Är så glad att jag har de två empatikännarna här hemma. Det gör det hela så mycket lättare. 

Så jag bjuder dem på chokladkakor och mjölk och hoppas att de förlåter mig för min oempati och istället känner sig glada för allt jag gör för deras smaklökar.

Det där med att laga mat

Var eviga, eviga dag ska det ske. 

Egentligen älskar jag det. Mitt naturliga beteende är att ligga i sängen och läsa kokböcker. Men nåt har hänt. Jag har noll komma noll lust att laga mat. Det är bara ett evigt måste just nu. 

Råkade säga högt: "Måste man verkligen laga mat var eviga dag?!?"

Fick ett snabbt svar: "Japp, det är typ som skolan. Nästan VARJE dag måste man gå dit." 

Ok då. Om han tar sig dit varje dag så ska väl jag kunna fixa lite mat. 

Det blev varma mackor. 

Heddas kommentar vid matbordet var: "Det hade verkligen varit gott ned lite svampsoppa till de här mackorna!"

Kunde inte annat än att hålla med. 

Även om matlagningslusten försvunnit från mitt liv så är socker/choklad-behovet alltjämt på (minst) samma jämna/höga nivå. Så imorgon tänker jag börja dagen med att väga mig. Och visar vågen något sånär humana siffror tänker jag ägna morgondagen åt att baka och ÄTA chocklate chip cookies, kladdkaka och förmodligen nåt mer som innehåller choklad. Eller möjligtvis syltgrottor. 

Ja. Man blir sugen av att inte äta ordentligt. Jag vet. Tur att jag är för trött för att masa mig upp ur soffan!

I brist på annat får vi helt enkelt nöja oss med en bild på plommon i sockerlag som jag (i förra veckan) serverade med lättvispad grädde. 

Ps. Typiskt. Det förbättrade inte situationen. Ds.

En gång...

i tiden trodde jag att jag hade gröna fingrar. Sen kom purjolökarna och morötterna och hävdade med bestämdhet att så inte är fallet.

Överbevisad. 

Men att skörda plommon är jag grym på. (Så länge trädet bor hos snälla grannen.)

Så nu luktar huset ljuvligt av plommon- och kanel-marmelad. Och ingen sörjer grönsakssoppan.

Spontan

cykelutflykt till "Lidl-parken". 

Oj, oj så billig glass de har på affären bredvid. Förvånansvärt god också. Kanske, kanske vi kör repris på det imorgon.

Och snälla, tänk bort mig. Det skulle kännas bra! Inte för jag vill att sommarseptember ska ta slut. Men jag fick inte tid hos frissan förrens i början av oktober. Tills dess: bara knut!!!

Juver och kikärtor.

Jag kan inte annat än älska den här bilden.

Stackars, stackars kossa. 

Nu är kvällsaktiviteterna i full gång igen. Och barnen älskar det. Och det är ett under, det där att Vilgot verkligen älskar simskolan. Jag gillar sånna under. Och så gillar jag att det fortfarande är soliga kvällar och trevligt lekplatshäng under tiden det är teater. 

Och vet ni nåt galet. Jag har fått i mina barn det här:

 

Ner med det i pannkakssmeten bara. Öka lite på mjölken och ett extra ägg kanske. Och barnen bara äter och äter. Förra gången drog jag till med en vit lögn när Hedda fick syn på förpackningen alldeles nära pannkakssmeten. Idag gjorde jag klart smeten när barnen var i skolan. När de hade satt i sig ett par pannkakor var berättade jag vad det var i. Men jag hade ju lovat kolasås (!!!!!) på tredje pannkakan så det var aldrig nån som tvekade att fortsätta.

Jag vet, det där med kolasås är helt galet. Men Andreas har jobbat tolv timmar idag och jag hade galen huvudvärk (och var sötsugen...). Och tydligen är jag (låt mig citera): "världens bästa, bästa mamma".

Okejdå. 

Zzzzz.

Jag är så enormt hysteriskt trött. Så jag nästan höll på att somna på motorvägentrött. Har jag nånsin varit så trött förr???

Just det, nån gång på tidigt 90-tal var jag vaken ett helt dygn. Ha! Har aldrig mött ett UFO som mig. 

Fy för att va trött. Inte så käckt heller när det är självförvållat. Men jag ville faktiskt träffa min man lite. Och så hade jag ju hört om den billiga glasen...

Men. Mest trött är jag nog pga den här busungen. Som leker tittut. Gullig? Visst. Men lägg av ändå! Du ska SOVA! Och hör sen.