Chokladkolasnitt och gullunge.

Som mjölk och honung för själen. 

Men inte som inflammationshämmande medicin för lederna. Trots vad jag skrev på insta idag. 

Nej fy. Jag har fått ont igen. Jätteont. Så jag går här hemma och är otroligt känslig och gråtmild och trött. Och då plötsligt visade det sig att en dotter i direkt nedstigande led från mig besitter en otroligt dos empati. Hon medgråter. Hon tröstar. Klappar. OCH hon säger åt de andra att vara extra snälla nu när mamman har så ont. Och jag tappar hakan och undrar om vi verkligen är släkt. För det kan va så att jag inte har jättemycket medkänsla när andra (läs mannen) i den här familjen är sjuka. 

Men hon har ju en till att brås på. Sjuksköterskan, tröstaren och snällmänniskan. Som klappar på ryggen och håller undan håret när man mår som allra, allra sämst (alltså illa, superilla med konsekvenser). Är så glad att jag har de två empatikännarna här hemma. Det gör det hela så mycket lättare. 

Så jag bjuder dem på chokladkakor och mjölk och hoppas att de förlåter mig för min oempati och istället känner sig glada för allt jag gör för deras smaklökar.