1. Halva föräldraledigheten med Svea har redan gått. Bara ett och ett halvt år kvar. Usch. Det går sannerligen för fort. Älskar verkligen den här tiden.
2. Eftersom absolut INGEN annan i den här familjen, än jag, verkar bry sig om hur det ser ut här hemma så är det kanske läge för mig att bara lägga ner och inse att jag är nerröstad. Jag börjar med omedelbar verkan och passar på att sätta mig till rätta i soffan. Check på chips och film och check på snubbel på dockvagnar och klädhögar vid påfyllning.
3. Reflextiden är här. Och det är så oerhört bra att småbarnens höstjackor har reflexer ditsydda lite kors och tvärs. Speciellt eftersom barnen ligger och snusar så gott i sina sängar vid skymningsdax. Men de där tonåringarna som i helt normala omständigheter har svårt att hålla koll på sina oproportionerligt växande armar och ben och nu plötsligt har fått för sig att åka longboard på fel sida av trottoarkanten, de har minsann inga reflexer på sina luvtröjor. Och sen har vi medelåldersmänniskorna som promenerar med blommor i hand, på väg till nån parmiddag i förorten. De promenerar egentligen aldrig någonsin någonstans. Men nu har de tänkt att ta taxi hem mitt i natten. Och de har helt enkelt glömt att ditt finns nåt sånt som heter trottoar. De traskar helt enkelt rakt fram kors och tvärs genom korsningar och rondeller. Och nej, inga reflexer på finkappan. Jag har, om man säger det på ett fint sätt, tänkt att det är synd.
4. Och så tänker jag så oerhört mycket på X,X,X,X och X. Det är många som går igenom svåra saker nu. Och jag tänker så oerhört mycket på er alla. Jag skulle vilja göra nåt för var och en av er. Men, vad kan jag göra? Mer än att tänka på er, be och finnas här om ni vill prata. Jo, jag vet en sak. Jag kan påminna om att skratta lite. Jag tror det hjälper mot allt. Det är så oerhört befriande att skratta lite. Så, låt mig rekommendera boken "En man som heter Ove". Jag har läst den som e-bok i telefonen. Hur smidigt som helst! Några sidor när man väntar på att barnen ska komma ut från skolan, några sidor i väntrummet, ett par sidor i tvättstugan...
Och så tänker jag att det finns ingen smidig övergång till att övergå till vad jag tänker på just nu. Så här kommer en osmidig. Jag tänker att NEJ, nu tog chipsen slut och jag har ju inte ens satt i gång filmen än... Dax för första snubbelturen!
Vet du, jag tänker hemskt mycket jag också. Ibland tänker jag när jag inte borde och andra gånger kommer jag på superintelligenta grejer som jag bara tappar bort hux flux... Din tid med flashiga paradrum kommer nog den också. Här har vi kommit till den tid då det finns folk som faktiskt bryr sig om hur det ser ut och ibland finns det till och med de som gör något åt saken innan jag kommer till skott. Framtiden är ett stort och förunderligt ord som ska hanteras med vördnad, men att leva i nuet är större. Jag hatar inte längre det faktum att jag blir äldre varje dag, men då och då drabbas jag av stor nostalgi. Ja, sådan där då man glömmer eviga hösthostor, välling mitt i natten och utmattningsgråt. Då kommer man bara ihåg sömnvarma små barnkroppar, skrattanfall då någon hoppat ner i toastolen eller den absoluta kärlek som bara ett litet barn kan visa sin mamma. <3
SvaraRadera