Ångest. Ge mig lite MAT!

Sommaren har sannerligen varit helt underbart härlig. Nog för att ångesten slog till när jag förstod att ALLA, dvs ett par bloggare och instagrammare och kanske en och annan IRLare varit och badat flera dagar i sträck när vi haft mulet och huttrigt och inte alls strandigt. Men. Sen slog värmen, vinden och vattnet om och SOM VI HAR BADAT sen dess. I början på augusti var det en kompis som berättade att de bestämt sig för att bada på minst tio stränder under semestern. Då började jag snabbt räkna på fingrarna. Minns dock inte vad jag kom fram till. Men minns att jag kände en ny lust segla upp i mig. Och sen dess har vi provat stränder. Och vi har hittat ett par nya guldkorn. Den dan vi bestämde oss för Tyresö och dessvärre inte hittade nån parkering och snopet nog hamnade på gamla vanliga "tiomminuterfrånhusetstranden" efter en och en halv timmes bilåkning i hettan kändes min nya hobby lite B. Men. Sen. Sen hittade vi strändernas strand. Och vi har varit så snubblande nära i flera år. Men det gör inget. För vi har många, många somrar kvar att spendera där!

Jag brukar vanligtvis tycka nån gång i början på augusti att nu är det nog dax för lite ordning och reda och rutiner och skola igen. Men i år har jag snarare känt att NEJ, sommaren får aldrig nånsin ta slut. Men så blev det måndag.Och lite kyligare i luften. Och vi har "bara" badat två gånger de senaste tre dagarna. Istället har vi (och med vi menar jag barnen och jag) varit iväg på ärenden och i affärer. Och Vilgot har hatat varje ögonblick av det. Och Hedda har tjatat sig blå av glasslängtan (varför säljer de glass i blomsterbutiken?). Och Svea har blivit förkyld. Och jag kände plötsligt idag i provrummet på MQ att jo, det ska bli riktigt, riktigt skönt med lite skolstart om några dar.

Och så kände jag nåt mer. En fruktansvärd total köpångest. Halva crazy reapriset stirrande åt mig från höger och vänster och jag glömde allt jag lärt mig i februari när jag så fantastiskt genomförde köpfri månad. Så här nära verklig ångest var länge sen jag var. Jag blev alldeles rådvill. Skulle jag har gult eller rött skärp? Glömde helt fråga mig om jag ens behöver nåt skärp... Och barnen lekte skogsmöss under provrumsdörrarna och min hjärna bara la av.

Tills jag kom hem och fattade att jag var hungrig. Jättehungrig. Så jag åt. Och gav barnen något att äta. Och så tog jag ett steg tillbaka och insåg att jag köpt ett och annat vettigt. Ett och annat ovettigt. Och på nåt märkligt sätt var ångesten som bortblåst.

Sen kom mor min förbi alldeles spontant. Hon och pappa åker hem till  Jönköping om ett par dar. Och jag hade visst sagt något om att jag skulle få till den där rensningen av bebiskläder så att liten (eller stor, närmre fem kilo stor fast alldeles ny) gullekusin skulle få lite avlagda sötsaker att beundras i. Ooops, hade skjutit på det. Igen. Så mamma råkade se när jag öppnade klädkammaren. Och aldrig i mitt liv (jo så klart, men jag har ju ett teflonminne, absolut inget utan väldigt väldigt oviktiga saker, fastnar) har jag hört henne vara så rak mot mig förrut.

"Sara, du får inte handla mer saker nu!"

Och jag ville typ gråta. Mest av lättnad. Och jag bannade mig själv för att jag inte bestämt mig för köpfri månad också i augusti. Och nu sitter jag här framför TV:n och kollar på "En shopaholics bekännelser" och känner mig ganska så nöjd med mig själv ändå.

Och så tycker jag att våra nya gardiner tar sig bra ut...

Och det här är inte våra nya gardiner. Men väl lite ångestdämpande mat. Hösten har ju en hel del bra den också!