Museum.

Höstlov. Då är det läge att gå på museum. Eller kanske på Operan eller båda två. I början av veckan hade jag storslagna planer. Vi skulle gå på repetition av Svansjön på Operan, klättra upp i tornet på Storkyrkan, se på teaterföreställningen St Göran och Draken, portättmåla på Nationalmuseum och så en tur till riksidrottsmuséet. Och så kanske en liten sväng in på Sjöhistoriska.

Ja, ambitionsnivån var ju inte direkt för låg. Men utförandet har varit katastrofalt dåligt. Barnen har velat leka med kompisar och gå på bio. Och jag har ägnat mig åt seriös shopping från blocket och på Swedish hasbeens garage sale. Men så idag bestämde vi oss för att minsann gå på museum. Och barnen ville som vanligt gå till Sjöhistoriska. (Lekrummet där har en Saltkråkanbåt, vilket tydligen är höjden av lycka.) Sure, sa vi. Vi tar Sjöhistoriska och kanske en liten sväng in på riksidrottsmuséet. Väl där, två timmar efter öppning, var exakt alla parkeringar väldigt upptagna. Och oerhört många cirkulerande familjebilar i området. 

Vi bestämde oss för att ta oss till Gamla stan istället. Lite slott, lite Storkyrkan, lite jättetrång gränd (med klaustrofobiskt många ryska turister...) och så ett museum till slut. Myntkabinettet. Nytt för oss. Inte jättebra. Men ändå lite roligt. Vilgot och jag gick en "skattjakt" (fast det ordet ingav alldeles för höga förväntningar) och Hedda ockuperade pysselrummet. Dessutom fick barnen stämpla sina egna mynt. Så helt ok. Och entrén var jättefin. Jättefin!

Andra museum som barnen verkligen gillar är Livrustkammaren, polismuséet och Historiska muséet. Och så gillar ju Vilgot Vasamuséet väldigt mycket. 

Femtiosex nätter före jul...

Vi har inte börjat lyssna på julmusik än. Vi har inte hängt upp belysning i buskarna än. Vi har inte provsmakat glöggen än. Men...

Vi har visst råkat baka lite pepparkakor idag. Ooops. 

Ps. Har aldrig förr fått höra så många gånger hur mycket mina barn älskar mig och att jag verkligen är världens bästa mamma. Och jag som inte ens ätit några pepparkakor (för jag hade alldeles fullt upp med att trycka i mig av vaniljgifflarna som jag ägnat eftermiddagen åt att baka). Så de där fina orden är nog snarare bevis för hur många pepparkakor barnen i fråga hunnit trycka i sig... Och nu ligger de så snällt i sina sängar. Mina fina goa ungar. Ds.

Halloween.

Idag ska de fira Halloween i Heddas klass. Om man ville fick man komma utklädd. Hon ville. Väldigt, väldigt mycket. 

Funderade ett kort tag på troll:

Men så hittade vi the dress. Och så var beslutet fattat att hon skulle vara häxa. 

Vilgot var så klart mycket noga med att poängtera att det inte alls var en häxklänning utan en vampyrklänning. Vilken vi andra helt enkelt inte brydde oss om. 

Med andan i halsen fick jag ditkluddrat ett spindenät på hennes kind och en vårta på hennes näsa. Och sen var det bara att göra precis som vi gjorde igår, och dagen före det, och dagen före det...   springa till skolan. Hedda var mäkta stolt över sin nya klänning. Men det faktum att hon blivit SMINKAD innan skolan var förvisso också stolthet, men framför allt extasglädje. "Smink, tänk att jag fick smink!" Och sen betydligt mer oroligt: "Tror du verkligen man får ha smink i skolan"?

Mer hann vi inte prata om saken, det är ju bara 50 meter till skolan.

Okej. Nu till saken. (Eller bisaken. Det viktiga här är förstås korten på sötheddan.) Jag har aldrig varit den prinsessiga typen. Kan inte minnas att jag varit besatt av smink och klänningar som liten. Där är vi minst sagt olika, min dotter och jag. Jag tycker att hon kan leka med pärlor och dockhuset och kanske väva lite på sin vävram. Det tycker inte hon. Istället vill hon ha:

Det enda vettiga här är ju en egen IPad. Och det är ju inte alls vettigt! Ja klackskor kanske kan vara ok också. Men måste de va rosa och glittriga??? I vanliga fall brukar jag mer eller mindre vara klar med julklappar så här års. Men i år är det svårt. Så snälla hjälp mig. Vad kan jag hitta på till denna sexåriga flicka. Jag vill så klart att hon ska bli jätteglad. Men andra krav är att det inte får ta för mycket plats och att det ska vara bra, genuina saker. 

Ps. I min värld är det så här man klär ut sig: 

Men jag antar att ett och annat förändrats på trettio år...

Härlig helig helg.

När jag inte bloggat på länge finns det två alternativa anledningar. Det första skulle kunna vara att livet innehåller nästintill för mycket av det underbara och att tidsbristen får mig att prioritera bort att blogga. Det andra alternativet är att jag är låg, livet är botten och jag har vett nog att inte skriva om det när det känns som sämst. 

Sen kan det förstås vara så att jag är på en resa. (Fett troligt.) Eller för trött. (Oerhört mycket mer troligt.) 

Den senaste tiden har varit väldigt intensiv för min man. Och för mig. Det blir ju så då. Och då blir jag lätt irriterad. På sistone har det helt enkelt varit mycket av alternativ två. 

Men så kom helgen som har varit ett av skälen till intensiteten. Och så blev den fantastisk. Alldeles jättebra. Jag är så stolt över min fantastiska man. Och dessutom blev jag stärkt i min tro på Gud.

Lite söndagsfrid lyckades infinna sig redan innan vi kom iväg till kyrkan. När jag satte en rosett i håret på Svea gick hon först fram till spegeln och beundrade sig själv. Sen gick hon raka vägen till pappa för att visa upp sig.

Jag hade tänkt att vi skulle få till ett familjekort igår. Det var ju en bra tanke. Dessvärre blev tanken aldrig omsatte till handling. Så idag tog jag revansch. Vi kanske inte var riktigt lika fina och fixade. Men, vi var glada. (Alltså jag tror att Vilgot också var glad.) 

Fridens!

Vov vov.

Nog för att den där underbara tiden när det kommer nya ord så gott som varje dag är här, men vov vov består.

Hon älskar verkligen hundar.

Härliga höst.

Det där med höst har onekligen sina fördelar:

Som prommis i höstsolen med baskerklädd gullunge. Check!

Majskolvarna tillagade jag i 175 grader i ugnen ca 40 minuter. Blasten behöll jag på. Smör och salt till det och mellanmålet  är kirrat. Och ovanligt gott, om jag får säga det själv.

Och sen har vi det underbara skördearbetet. Min pappa har en skylt med texten "Lycka är att skörda vad man själv har sått". Och det är säkert sant. Men nu har ju jag redan outat min oförmåga att få något att växa. Så, jag vet ju inte riktigt om det stämmer. Åtminstone inte av egen erfarenhet. Men, lycka är också att skörda vad nån annan sått (eller planterat). 

Så nu har jag en hel hylla i frysen full med äppelmos. Och så har jag frusit in äppelbitar att ta fram till paj. Och gjort äppleringar. Idag kokade jag ytterligare en omgång äppelmos för att ge bort lite. Då kom plötsligt grannen in med en påse päron. Jag blir alldeles varm i hjärtat av all  denna härliga höstkärlek som glöder ikapp med rönnar och lönnar. 

På sistone.

Oj, det verkar inte bättre än att jag typ har slutat blogga. 

Vilket inte alls är min avsikt. 

Det är bara det att det händer så oerhört mycket i trädgården. Och i håret. Och med barnens simkunskaper. Och Svea älskar och sjunga. Och alla underbara äpplen som jag får av grannar och vänner måste tas om hand om. Och mitt i alltihop har jag fått för mig att det är dax för Svea att sluta med blöja. Vilket går så där. Så, det tvättas en hel del här hemma just nu. Ja, men i övrigt händer det att jag tänker att "å, det där ska jag blogga om ikväll". Och sen på kvällen är det (givetvis) som bortblåst, och jag somnar på soffan... 

Så, ja, livet leker. Nuet regerar. Puss & kram.

Oj, glömde nästan berätta att jag varit här och balsamerat själen lite. Älskar Zetas handelsträdgård!

Värsta bra idén för alla (nej, några) äpplen jag fått...

Pinterest

Jag som knappt har börjat med Pinterest ska ändå genast lägga ner det. 

Det är nog bäst så. 

Ska bara torka bort dreglet först...