Härlig helig helg.

När jag inte bloggat på länge finns det två alternativa anledningar. Det första skulle kunna vara att livet innehåller nästintill för mycket av det underbara och att tidsbristen får mig att prioritera bort att blogga. Det andra alternativet är att jag är låg, livet är botten och jag har vett nog att inte skriva om det när det känns som sämst. 

Sen kan det förstås vara så att jag är på en resa. (Fett troligt.) Eller för trött. (Oerhört mycket mer troligt.) 

Den senaste tiden har varit väldigt intensiv för min man. Och för mig. Det blir ju så då. Och då blir jag lätt irriterad. På sistone har det helt enkelt varit mycket av alternativ två. 

Men så kom helgen som har varit ett av skälen till intensiteten. Och så blev den fantastisk. Alldeles jättebra. Jag är så stolt över min fantastiska man. Och dessutom blev jag stärkt i min tro på Gud.

Lite söndagsfrid lyckades infinna sig redan innan vi kom iväg till kyrkan. När jag satte en rosett i håret på Svea gick hon först fram till spegeln och beundrade sig själv. Sen gick hon raka vägen till pappa för att visa upp sig.

Jag hade tänkt att vi skulle få till ett familjekort igår. Det var ju en bra tanke. Dessvärre blev tanken aldrig omsatte till handling. Så idag tog jag revansch. Vi kanske inte var riktigt lika fina och fixade. Men, vi var glada. (Alltså jag tror att Vilgot också var glad.) 

Fridens!