Träning

Halv åtta var skidkläderna på. Laddad till tänderna att få gå ut i skidspåren igen efter sjukdom och resa. Ska bara få iväg barn till skola och förskola först. Nästan klar med allt så ringer det till Andreas och han måste åka tidigare till jobbet. Ååh nej. Varför äger jag ingen fjällpulka?? (att stoppa Svea i) Svaren är givetvis att de är alldeles för dyra och tar för stor plats. Vad tror jag, att jag är gjord av pengar och har obegränsade förvaringsmöjligheter??? Sara, har du inte hängt med alls här. Gissa varför du ska ha köpstopp i februari...

Nåja, jag kan ju ta en snabb promenad istället. Skidkläderna är på, gympadojjor på och telefon och hörlurar i fickan. -Hedda vi GÅR till förskolan. Gnäll, gnäll, gnäll. Men vi kommer iväg, vi kommer fram och jag sätter lurarna i öronen. Yppie.

Sätter igång Martina Haag som ropar HEJA, HEJA i öronen på mig. Och så runkeeper också så jag vet hur snabbt och långt jag tar mig fram. Martina hejar på och jag känner att kanske några löpsteg skulle gå. Jodå. Visst är det snömodd och lite halt. Men jag har ju vagnen att hålla mig i. Nu blir det löpning idag. Ååå det riktigt bubblar i mig. Jag har inte varit ute och sprungit sen den 1:a januari. Det är väldigt länge sen. Måste stanna lite vid ett rödljus. VA NU DÅ??? Martina slutar heja på mig. Nej, skräptelefonen har stängt av sig. Sätter igång telefonen igen. Väntar, väntar och så på med storytel, och så på med runkeeper. Skönt, Martina maler på om tjejmilen igen. Pepp, pepp. VA?!? Telefonen stängde av sig igen. Då börjar jag om: vänta, vänta, vänta, storytel, runkee... svart. Seriöst. Jag kan inte springa utan att lyssna på en bok. Det försökte jag med ett par gånger på nittiotalet. Utan nån större framgång, utan nån framgång alls faktiskt. Äh. Lägg av Sara. Du kan ju åtminstone försöka. Jag lägger ner telefonen och hörlurarna i fickan. Tar ett stadig tag i vagnen. Och så sätter jag igång igen. Jogga, jogga, jogga. Det går ju riktigt bra. Jag kommer på mig själv med att lite så där lagom tyst ropa "Heja, heja" till mig själv. Springer förbi ett mystiskt fynd av (typ, jag stannade inte för att räkna) 13 1,5-litersflaskor fyllda med läsk som låg slängda i snön. Hittar på en mystisk historia om en knarkarkung som placerat flaskorna där när snön var mindre smält... Va, några hundra meter är trottoaren så gott som snöfri. Det här går ju riktigt bra! Heja, heja mig va jag är bra. Hejar på en bekant som också är ute och springer, fast i motsatt riktning. (och sjukt snabbt, det var till och va hurtig...) Sen rätt var det är så är det inte barmark längre. Det är tjockt, tjockt med snömodd. 

Hjälp. Va. Tungt. Med. Vagnen. 

Men jag ska fortsätta springa. Absolut inte börja gå. Jag fixar det här. Springer förbi en förskola. Alla barnen och alla fröknar klappar händerna och ropar "HEJA, HEJA!" Eller kanske det var mer ett litet barn som stod vid staketet och sa "Hej, hej". Eller så var det bara jag som hejade på mig själv. Det spelar faktiskt ingen roll. Jag klarar det här. Nästan hemma. 

Cirka fem kilometer med barnvagn och snömodd. Trettioen minuter. Kanske inte löpträning på hög nivå. Men löpträning på MIN nivå. 
Jag <3 det!