Pepp. Och lek. Och lite läsning.

Här i sjukstugan peppas det järnet inför (en av) årets viktigaste händelse(r) som går av stapeln den 1:a januari klockan 15. 

På 3:an. 

Japp. Vi snackar Ivanhoe. 

Vilgot har läst boken (en förenklad variant återberättad av May Bylock). Klätt ut sig. Och nu kör vi all in med playmogubbarna. Här finns Ivanhoe, svarta riddaren alias kung Richard Lejonhjärta, tre onda riddare, Rebecka, Isaac, prins John, Rowena, Cedric, Athlestane, narren och så en svinaherde som promt ska vara med. Han har ett sinne för detaljer min son. Just det. Robin Hood och "hans fredlöse vän" (little John?) är ju med på ett hörn också, både i leken och i boken.

Och så har han en väldig tur att det var just idag som jag läste en artikel om vikten av att leka med sina barn...

Mellandagsrea.

Lång näsa på dig. 

Men mitt överviktiga tyglager har fått banta ett tyg idag. Och artisten på bilden har blivit en pandaklänning rikare. 

Tur att min syster har lärt mig sy raglanklänningar, annars hade det där tyget förblivit garderobsutfyllnad.

Puss på dig Suss.

När juldagsmorgon glimmar.

Ligger i sängen och lyssnar på "scratch, scratch, scratch". 

Stora legokartonger måste va världens bästa julklapp! 

Snoooze på det. 

God fortsättning.

Nostalgi.

 Japp. Sunes jul.

Fast ärligt. Den här julkalendern var BRA MYCKET bättre förr!

Mörkerdatten och soffjakt.

Vi skulle haft gäster ikväll. Men de blev sjuka och kunde inte komma. H blev galet ledsen. Men istället för att totalt deppa ihop oss tog vi på oss våra varma jackor och gick ut för att reflexkontrollera oss. Det resulterade i en spontan mörkerdatten. (Eller kull som Andreas envisas med att kalla det.) Och här följer något av en beskrivning av hur just det går till:

Den som "eeee" (alltså det måste ju stavas så!) har en ficklampa och lyser runt på alla glittrande reflexer (och dess bärare) som springer kors och tvärs på framsidan. Tar någon och säger "datten" alternativt "kull" och överlämnar ficklampa och "eeeeandet" till den dattade/kullade. Och springer illa kvickt från platsen. (Tills Andreas kom på det där med att man inte får köra tillbakakaka. Då blev det inte längre lika bråttom från den nya "eeearen".)

Vi körde det här från ca 15.45 till ca 16.15. Med andra ord exakt när de allra flesta barn hämtas från skolan och gångvägen vid vårt hus förvandlas till Vendelsömalms Autobahn för fotgängare.  Men jag känner som så att jag gärna bjuder närområdets föräldrar på att de får känna sig sansade och extremt normala i förhållande till dem på 35:an. 

Väl inne igen släppte jag dessvärre fokus från Svea ett par sekunder. 

Väldigt synd!

För på de sekunderna hann hon klampa in med supergeggiga skor hela vägen in i vardagsrummet och upp i vår vita soffa... Alltså Mickan, när kommer din barnbok egentligen??? Svea kan allt om Nalles skära mugg, Max potta och vovvov och mjau. Men på riktigt, hon vet inget, INGET, om hur man beter sig i vita soffor!

Nej. Nu får det var nog. Jag måste hitta min svarta 60-talssoffa asap. (Helst igår!!!) 

Och här kommer en bild på den. Bilden kommer från blocket för snart ett år sedan. Och nån annan vitsoffastackare hann före mig. Men nästa (om det över huvudtaget finns fler) är min!

(Jag har tom hittat nåt liknande i en hemnetannons och lämnat lapp i brevlådan. Dessvärre verkar de vilja behålla sin slitna 60-talspärla.) 

En sista liten vädjan. Snälla, ser du min soffa så hör av dig. Jag lovar hittelön! (Högst troligt i form av socker och choklad i kombination.)

Andreas går långa omvägar.

När man lyckas pruta ner en förpackning med gummisnoddar (med hela trettiotre procent) inne på Glitter kan det ju associeras med lite olika ord. En och annan kanske tänker att prutaren är snål. Personligen tänker jag:

Genialt! 

Grymt! 

Vilken kung! 

Bellisemo! 

Fantastico! 

Honom ska vi ha!!!

Typ. 

Hälsningar den sjukt självgode och mycket nöjda prutaren.

Ps. På lördag ska jag tillbaks till min prutskola, torget i Jönköping. Undrar just vad jag kommer hem med... Förhoppningsvis blir det lite bättre än på min loppistur i lördags. Då kom jag hem med en byrå som Andreas insisterar på att jag ska köra till tippen asap. Ja, ja man kan inte vinna varje gång. Ds.

Föräldraledig.

Efter att ha lämnat storasyskonen i skolan ville hon aldrig någonsin gå in.

Men det ville jag. Hua vilket väder. Först hopp i vattenpölar. Sen...

8.25 kröp vi ner en stund igen. Hon och jag och "gockan". 

Vissa dar känns det extra bra att vara föräldraledig...

Dockan förresten, det är min gamla Waldorfdocka som jag fick när jag fyllde åtta år. Jag hittade den i min "Saras-minnen-kartong" igår när jag rensade kattvinden/klädkammaren. Svea förbarmade sig snabbt. Och Hedda förbarmade sig över mina fem (!) bokmärkesalbum. Jag ska fråga Vilgot om han vill ärva frimärkssamlingen. (Högst tveksamt.)

Tyvärr blev jag inte färdig med rensandet. Så vi har nog att göra idag också, jag och lillskruttan. Men först: samling. 

Med lille katt. Och klappa lilla magen. Och kanske, kanske hästen Plopp.

Braaaaavoooo!

Museum.

Höstlov. Då är det läge att gå på museum. Eller kanske på Operan eller båda två. I början av veckan hade jag storslagna planer. Vi skulle gå på repetition av Svansjön på Operan, klättra upp i tornet på Storkyrkan, se på teaterföreställningen St Göran och Draken, portättmåla på Nationalmuseum och så en tur till riksidrottsmuséet. Och så kanske en liten sväng in på Sjöhistoriska.

Ja, ambitionsnivån var ju inte direkt för låg. Men utförandet har varit katastrofalt dåligt. Barnen har velat leka med kompisar och gå på bio. Och jag har ägnat mig åt seriös shopping från blocket och på Swedish hasbeens garage sale. Men så idag bestämde vi oss för att minsann gå på museum. Och barnen ville som vanligt gå till Sjöhistoriska. (Lekrummet där har en Saltkråkanbåt, vilket tydligen är höjden av lycka.) Sure, sa vi. Vi tar Sjöhistoriska och kanske en liten sväng in på riksidrottsmuséet. Väl där, två timmar efter öppning, var exakt alla parkeringar väldigt upptagna. Och oerhört många cirkulerande familjebilar i området. 

Vi bestämde oss för att ta oss till Gamla stan istället. Lite slott, lite Storkyrkan, lite jättetrång gränd (med klaustrofobiskt många ryska turister...) och så ett museum till slut. Myntkabinettet. Nytt för oss. Inte jättebra. Men ändå lite roligt. Vilgot och jag gick en "skattjakt" (fast det ordet ingav alldeles för höga förväntningar) och Hedda ockuperade pysselrummet. Dessutom fick barnen stämpla sina egna mynt. Så helt ok. Och entrén var jättefin. Jättefin!

Andra museum som barnen verkligen gillar är Livrustkammaren, polismuséet och Historiska muséet. Och så gillar ju Vilgot Vasamuséet väldigt mycket. 

Femtiosex nätter före jul...

Vi har inte börjat lyssna på julmusik än. Vi har inte hängt upp belysning i buskarna än. Vi har inte provsmakat glöggen än. Men...

Vi har visst råkat baka lite pepparkakor idag. Ooops. 

Ps. Har aldrig förr fått höra så många gånger hur mycket mina barn älskar mig och att jag verkligen är världens bästa mamma. Och jag som inte ens ätit några pepparkakor (för jag hade alldeles fullt upp med att trycka i mig av vaniljgifflarna som jag ägnat eftermiddagen åt att baka). Så de där fina orden är nog snarare bevis för hur många pepparkakor barnen i fråga hunnit trycka i sig... Och nu ligger de så snällt i sina sängar. Mina fina goa ungar. Ds.

Halloween.

Idag ska de fira Halloween i Heddas klass. Om man ville fick man komma utklädd. Hon ville. Väldigt, väldigt mycket. 

Funderade ett kort tag på troll:

Men så hittade vi the dress. Och så var beslutet fattat att hon skulle vara häxa. 

Vilgot var så klart mycket noga med att poängtera att det inte alls var en häxklänning utan en vampyrklänning. Vilken vi andra helt enkelt inte brydde oss om. 

Med andan i halsen fick jag ditkluddrat ett spindenät på hennes kind och en vårta på hennes näsa. Och sen var det bara att göra precis som vi gjorde igår, och dagen före det, och dagen före det...   springa till skolan. Hedda var mäkta stolt över sin nya klänning. Men det faktum att hon blivit SMINKAD innan skolan var förvisso också stolthet, men framför allt extasglädje. "Smink, tänk att jag fick smink!" Och sen betydligt mer oroligt: "Tror du verkligen man får ha smink i skolan"?

Mer hann vi inte prata om saken, det är ju bara 50 meter till skolan.

Okej. Nu till saken. (Eller bisaken. Det viktiga här är förstås korten på sötheddan.) Jag har aldrig varit den prinsessiga typen. Kan inte minnas att jag varit besatt av smink och klänningar som liten. Där är vi minst sagt olika, min dotter och jag. Jag tycker att hon kan leka med pärlor och dockhuset och kanske väva lite på sin vävram. Det tycker inte hon. Istället vill hon ha:

Det enda vettiga här är ju en egen IPad. Och det är ju inte alls vettigt! Ja klackskor kanske kan vara ok också. Men måste de va rosa och glittriga??? I vanliga fall brukar jag mer eller mindre vara klar med julklappar så här års. Men i år är det svårt. Så snälla hjälp mig. Vad kan jag hitta på till denna sexåriga flicka. Jag vill så klart att hon ska bli jätteglad. Men andra krav är att det inte får ta för mycket plats och att det ska vara bra, genuina saker. 

Ps. I min värld är det så här man klär ut sig: 

Men jag antar att ett och annat förändrats på trettio år...

Härlig helig helg.

När jag inte bloggat på länge finns det två alternativa anledningar. Det första skulle kunna vara att livet innehåller nästintill för mycket av det underbara och att tidsbristen får mig att prioritera bort att blogga. Det andra alternativet är att jag är låg, livet är botten och jag har vett nog att inte skriva om det när det känns som sämst. 

Sen kan det förstås vara så att jag är på en resa. (Fett troligt.) Eller för trött. (Oerhört mycket mer troligt.) 

Den senaste tiden har varit väldigt intensiv för min man. Och för mig. Det blir ju så då. Och då blir jag lätt irriterad. På sistone har det helt enkelt varit mycket av alternativ två. 

Men så kom helgen som har varit ett av skälen till intensiteten. Och så blev den fantastisk. Alldeles jättebra. Jag är så stolt över min fantastiska man. Och dessutom blev jag stärkt i min tro på Gud.

Lite söndagsfrid lyckades infinna sig redan innan vi kom iväg till kyrkan. När jag satte en rosett i håret på Svea gick hon först fram till spegeln och beundrade sig själv. Sen gick hon raka vägen till pappa för att visa upp sig.

Jag hade tänkt att vi skulle få till ett familjekort igår. Det var ju en bra tanke. Dessvärre blev tanken aldrig omsatte till handling. Så idag tog jag revansch. Vi kanske inte var riktigt lika fina och fixade. Men, vi var glada. (Alltså jag tror att Vilgot också var glad.) 

Fridens!

Vov vov.

Nog för att den där underbara tiden när det kommer nya ord så gott som varje dag är här, men vov vov består.

Hon älskar verkligen hundar.

Härliga höst.

Det där med höst har onekligen sina fördelar:

Som prommis i höstsolen med baskerklädd gullunge. Check!

Majskolvarna tillagade jag i 175 grader i ugnen ca 40 minuter. Blasten behöll jag på. Smör och salt till det och mellanmålet  är kirrat. Och ovanligt gott, om jag får säga det själv.

Och sen har vi det underbara skördearbetet. Min pappa har en skylt med texten "Lycka är att skörda vad man själv har sått". Och det är säkert sant. Men nu har ju jag redan outat min oförmåga att få något att växa. Så, jag vet ju inte riktigt om det stämmer. Åtminstone inte av egen erfarenhet. Men, lycka är också att skörda vad nån annan sått (eller planterat). 

Så nu har jag en hel hylla i frysen full med äppelmos. Och så har jag frusit in äppelbitar att ta fram till paj. Och gjort äppleringar. Idag kokade jag ytterligare en omgång äppelmos för att ge bort lite. Då kom plötsligt grannen in med en påse päron. Jag blir alldeles varm i hjärtat av all  denna härliga höstkärlek som glöder ikapp med rönnar och lönnar. 

På sistone.

Oj, det verkar inte bättre än att jag typ har slutat blogga. 

Vilket inte alls är min avsikt. 

Det är bara det att det händer så oerhört mycket i trädgården. Och i håret. Och med barnens simkunskaper. Och Svea älskar och sjunga. Och alla underbara äpplen som jag får av grannar och vänner måste tas om hand om. Och mitt i alltihop har jag fått för mig att det är dax för Svea att sluta med blöja. Vilket går så där. Så, det tvättas en hel del här hemma just nu. Ja, men i övrigt händer det att jag tänker att "å, det där ska jag blogga om ikväll". Och sen på kvällen är det (givetvis) som bortblåst, och jag somnar på soffan... 

Så, ja, livet leker. Nuet regerar. Puss & kram.

Oj, glömde nästan berätta att jag varit här och balsamerat själen lite. Älskar Zetas handelsträdgård!

Värsta bra idén för alla (nej, några) äpplen jag fått...

Pinterest

Jag som knappt har börjat med Pinterest ska ändå genast lägga ner det. 

Det är nog bäst så. 

Ska bara torka bort dreglet först...

Söndagsmys.

Lurigt sådant.

Jag har tänkt.

Ja, jag har ju liksom hunnit med det sen jag bloggade sist...

1. Halva föräldraledigheten med Svea har redan gått. Bara ett och ett halvt år kvar. Usch. Det går sannerligen för fort. Älskar verkligen den här tiden.

2. Eftersom absolut INGEN annan i den här familjen, än jag, verkar bry sig om hur det ser ut här hemma så är det kanske läge för mig att bara lägga ner och inse att jag är nerröstad. Jag börjar med omedelbar verkan och passar på att sätta mig till rätta i soffan. Check på chips och film och check på snubbel på dockvagnar och klädhögar vid påfyllning.

3. Reflextiden är här. Och det är så oerhört bra att småbarnens höstjackor har reflexer ditsydda lite kors och tvärs. Speciellt eftersom barnen ligger och snusar så gott i sina sängar vid skymningsdax. Men de där tonåringarna som i helt normala omständigheter har svårt att hålla koll på sina oproportionerligt växande armar och ben och nu plötsligt har fått för sig att åka longboard på fel sida av trottoarkanten, de har minsann inga reflexer på sina luvtröjor. Och sen har vi medelåldersmänniskorna som promenerar med blommor i hand, på väg till nån parmiddag i förorten. De promenerar egentligen aldrig någonsin någonstans. Men nu har de tänkt att ta taxi hem mitt i natten. Och de har helt enkelt glömt att ditt finns nåt sånt som heter trottoar. De traskar helt enkelt rakt fram kors och tvärs genom korsningar och rondeller. Och nej, inga reflexer på finkappan. Jag har, om man säger det på ett fint sätt, tänkt att det är synd.

4. Och så tänker jag så oerhört mycket på X,X,X,X och X. Det är många som går igenom svåra saker nu. Och jag tänker så oerhört mycket på er alla. Jag skulle vilja göra nåt för var och en av er. Men, vad kan jag göra? Mer än att tänka på er, be och finnas här om ni vill prata. Jo, jag vet en sak. Jag kan påminna om att skratta lite. Jag tror det hjälper mot allt. Det är så oerhört befriande att skratta lite. Så, låt mig rekommendera boken "En man som heter Ove". Jag har läst den som e-bok i telefonen. Hur smidigt som helst! Några sidor när man väntar på att barnen ska komma ut från skolan, några sidor i väntrummet, ett par sidor i tvättstugan... 

Och så tänker jag att det finns ingen smidig övergång till att övergå till vad jag tänker på just nu. Så här kommer en osmidig. Jag tänker att NEJ, nu tog chipsen slut och jag har ju inte ens satt i gång filmen än... Dax för första snubbelturen!

Bl a om handledsvärmare.

Tack så mycket för alla kommentarer på sistone. Jag uppskattar dem verkligen. Jag har ingen aning om varför, men ibland är det så struligt att kommentera på blogger-bloggar. Just nu är det nåt vajsing så jag har dessvärre svårt att kommentera på min egen blogg... Inte coolt! 

Så här kommer ett officiellt tack till Monnah för dina kloka ord som alltid hjälper mig att se på saker med större perspektiv. Och tack Kristin och Pernilla. Det värmde så pass att jag faktiskt mådde lite bättre igår. Och pappa. Tack pappa, för att du kommenterat. Det hade dock varit otroligt roligt om du låtit kommentaren vara kvar så jag hade kunnat läsa den... 

Och nu över till nåt annat. För en vecka sedan var det sommar. Ljuvlig, underbar. Igår kväll frös vi som hundar när vi kröp ner i våra sängar. Japp, hösten är här och värmepumpen har knäppts på idag. Och då tänker jag att på hösten borde det verkligen säljas handledsvärmare. Men, jag undviker affärer så långt det går eftersom jag faller för allt likt en kägla faller för ett bowlingklot. (Alltså inte när jag får i väg klotet, men kloten på bana tre får alltid, ALLTID ner käglorna.) Så min lite väl inlindade fråga är: 

Har någon sett några schyssta handledsvärmare i nån affär på sistone?

Eller om det möjligtvis är nån som skulle vilja sticka, virka, grejja (?) ett par och ge bort. I så fall vet jag en som behöver nåt snyggare än det här:

Mattips. Igen.

Jag, ergobabyn och det blonda rufset är på badhuset. Vi väntar på att trampolintokarnas energi tar slut. Rufset ägnar sig år att suga på napp i allt annat är sovande tillstånd. Jag ägnar mig åt att fundera på om det ska bli nån middag eller inte. 

Det lutar åt inte.

Btw, Annika, i tisdags blev det varm choklad och rostemackor med marmelad. Och det var underbart. Tack för tipset. Har du (eller nån annan) nåt mer tips, för dar som dessa? För just nu lutar det åt Willys godis för 29.95. Och det känns inte riktigt ok... 

(Nej, det här är inte helt sant. Rostemackorna var lunch. Det blev faktiskt köttfärssoppa till middag. Och ikväll blir det med stor sannolikhet yoghurt och flingor till barnen och mig. Och så väntar jag med godiset tills barnen har somnat! Jag har inte helt förlorat förståndet. Än.)

Chokladkolasnitt och gullunge.

Som mjölk och honung för själen. 

Men inte som inflammationshämmande medicin för lederna. Trots vad jag skrev på insta idag. 

Nej fy. Jag har fått ont igen. Jätteont. Så jag går här hemma och är otroligt känslig och gråtmild och trött. Och då plötsligt visade det sig att en dotter i direkt nedstigande led från mig besitter en otroligt dos empati. Hon medgråter. Hon tröstar. Klappar. OCH hon säger åt de andra att vara extra snälla nu när mamman har så ont. Och jag tappar hakan och undrar om vi verkligen är släkt. För det kan va så att jag inte har jättemycket medkänsla när andra (läs mannen) i den här familjen är sjuka. 

Men hon har ju en till att brås på. Sjuksköterskan, tröstaren och snällmänniskan. Som klappar på ryggen och håller undan håret när man mår som allra, allra sämst (alltså illa, superilla med konsekvenser). Är så glad att jag har de två empatikännarna här hemma. Det gör det hela så mycket lättare. 

Så jag bjuder dem på chokladkakor och mjölk och hoppas att de förlåter mig för min oempati och istället känner sig glada för allt jag gör för deras smaklökar.

Det där med att laga mat

Var eviga, eviga dag ska det ske. 

Egentligen älskar jag det. Mitt naturliga beteende är att ligga i sängen och läsa kokböcker. Men nåt har hänt. Jag har noll komma noll lust att laga mat. Det är bara ett evigt måste just nu. 

Råkade säga högt: "Måste man verkligen laga mat var eviga dag?!?"

Fick ett snabbt svar: "Japp, det är typ som skolan. Nästan VARJE dag måste man gå dit." 

Ok då. Om han tar sig dit varje dag så ska väl jag kunna fixa lite mat. 

Det blev varma mackor. 

Heddas kommentar vid matbordet var: "Det hade verkligen varit gott ned lite svampsoppa till de här mackorna!"

Kunde inte annat än att hålla med. 

Även om matlagningslusten försvunnit från mitt liv så är socker/choklad-behovet alltjämt på (minst) samma jämna/höga nivå. Så imorgon tänker jag börja dagen med att väga mig. Och visar vågen något sånär humana siffror tänker jag ägna morgondagen åt att baka och ÄTA chocklate chip cookies, kladdkaka och förmodligen nåt mer som innehåller choklad. Eller möjligtvis syltgrottor. 

Ja. Man blir sugen av att inte äta ordentligt. Jag vet. Tur att jag är för trött för att masa mig upp ur soffan!

I brist på annat får vi helt enkelt nöja oss med en bild på plommon i sockerlag som jag (i förra veckan) serverade med lättvispad grädde. 

Ps. Typiskt. Det förbättrade inte situationen. Ds.

En gång...

i tiden trodde jag att jag hade gröna fingrar. Sen kom purjolökarna och morötterna och hävdade med bestämdhet att så inte är fallet.

Överbevisad. 

Men att skörda plommon är jag grym på. (Så länge trädet bor hos snälla grannen.)

Så nu luktar huset ljuvligt av plommon- och kanel-marmelad. Och ingen sörjer grönsakssoppan.

Spontan

cykelutflykt till "Lidl-parken". 

Oj, oj så billig glass de har på affären bredvid. Förvånansvärt god också. Kanske, kanske vi kör repris på det imorgon.

Och snälla, tänk bort mig. Det skulle kännas bra! Inte för jag vill att sommarseptember ska ta slut. Men jag fick inte tid hos frissan förrens i början av oktober. Tills dess: bara knut!!!

Juver och kikärtor.

Jag kan inte annat än älska den här bilden.

Stackars, stackars kossa. 

Nu är kvällsaktiviteterna i full gång igen. Och barnen älskar det. Och det är ett under, det där att Vilgot verkligen älskar simskolan. Jag gillar sånna under. Och så gillar jag att det fortfarande är soliga kvällar och trevligt lekplatshäng under tiden det är teater. 

Och vet ni nåt galet. Jag har fått i mina barn det här:

 

Ner med det i pannkakssmeten bara. Öka lite på mjölken och ett extra ägg kanske. Och barnen bara äter och äter. Förra gången drog jag till med en vit lögn när Hedda fick syn på förpackningen alldeles nära pannkakssmeten. Idag gjorde jag klart smeten när barnen var i skolan. När de hade satt i sig ett par pannkakor var berättade jag vad det var i. Men jag hade ju lovat kolasås (!!!!!) på tredje pannkakan så det var aldrig nån som tvekade att fortsätta.

Jag vet, det där med kolasås är helt galet. Men Andreas har jobbat tolv timmar idag och jag hade galen huvudvärk (och var sötsugen...). Och tydligen är jag (låt mig citera): "världens bästa, bästa mamma".

Okejdå. 

Zzzzz.

Jag är så enormt hysteriskt trött. Så jag nästan höll på att somna på motorvägentrött. Har jag nånsin varit så trött förr???

Just det, nån gång på tidigt 90-tal var jag vaken ett helt dygn. Ha! Har aldrig mött ett UFO som mig. 

Fy för att va trött. Inte så käckt heller när det är självförvållat. Men jag ville faktiskt träffa min man lite. Och så hade jag ju hört om den billiga glasen...

Men. Mest trött är jag nog pga den här busungen. Som leker tittut. Gullig? Visst. Men lägg av ändå! Du ska SOVA! Och hör sen.

Höstkläder.

Jag tog en liten tripp till Åhlens idag. Och sa hej (och välkommen) till hösten.

Min garderob i nuläget består till stor del av svart och ockra. Så plötsligt blev jag alldeles kär i den här höstigt härliga vinröda nyansen som det fanns en hel uppsjö av kläder i på Ålles.









Och "wine", som de så fint kallar den, går alldeles ypperligt ihop med ockratröjor och svarta tjockstrumpbyxor... 

Å höst, jag kanske kan älska dig också.