Det som göms i snö kommer fram i tö. Eller, träning del två.

Vi har haft töväder i Stockholm onsdag och torsdag. Massvis av snö på vägarna har förvandlats  till blank, vacker och fullkomligt livsfarlig is. Men, mig skrämmer man inte så lätt. Har jag bestämt mig för att träna så ska jag. Jag snörade på mig gympadojjorna på torsdag förmiddag och gick ut för att springa en runda. Så tokpeppad efter alla fina ord efter min senaste runda.Telefonen var fullladdad så nu SKULLE jag bara få lite egentid med min ljudbok. Ja, och Svea i vagnen förstås. Men hon sover så gott där vi halvtiotiden, allra helst när vagnen guppar över snömodd som förisats. 

Idag ska jag springa en annan runda tänker jag. Jag har mätt ut en runda på en karta hemma. Lite längre än vanligt. Och åt ett annat håll. Tänker att gångvägarna säkert är bättre där också. Det kommer säkert vara mycket mer barmark. Tjoho, det här blir toppen! 

Hiiii, liiite halt här. Tuffar förbi en man med stavar. Tänker att det skulle nog ha känts lite tryggare med stavar än med barnvagn, men snart så är jag ju på den andra gångvägen och den kommer vara sååå fin. Möter två andra mammor som är ute och går med sina vagnar (och bebisar antar jag, men det är så sjukt halt precis just där så det finns inte en chans att jag kan släppa blicken från marken för att se efter). Jag ser ändå i ögonvrån hur de tittar på varandra, och jag kan verkligen se hur den enas blick säger till den andra: "Vilken galning. Springa i det här väglaget!"

Men jag tokignorerar och koncentrerar mig järnet på att inte trampa på de värsta isfläckarna. Eller på BAJSET! Hjälp, va hundbajs överallt! Måste kolla Vilgots skor innan han får gå in i huset idag. Maken till unge att trampa i hundbajs har jag aldrig träffat. (Maken till antalet hundar på bajsutflykt mellan skolan och vårt hus har jag i och för sig heller aldrig sett...)

Jag springer på. Dessvärre blir gångvägarna aldrig i bättre skick. Och det verkar inte jag heller bli. Runkeeper fungerar visst oklanderligt idag. Och det är dystra fakta hon presenterar. Det går sakta. På hemvägen är det inte bara hundbajs som dyker upp där snön har smält. Papper från kexchoklad, Riesen och (min absoluta favorit) Sportlunch... 

Seriöst. Vilka är det som slänger godispapper på marken. Fattar de inte att det som göms i snö kommer fram i tö. Och jag kommer att ha dåliga springdagar när allt jag vill är att ligga i soffan och äta sportlunch. 

Härmed bestämmer jag att:

- hundar ska lära sig bajsa på låda, som katter. 

- sportlunch ska ätas i soffor och då får man gärna slänga pappret på golvet om man  har lust med det. 

- man får inte åka i längdspåret på töiga dagar med alldeles jättesmala skidor så att stakars krakar, som kommer för att åka med sina jättebreda skidor när spåren har frusit till, därmed fastnar i spåren i den lilla, lilla nedförsbacken och ramlar på den stenstenhårda nyfrusna tösnön och stukar tummen :(

- man ska inte skriva ett litet gulligt cirka före hur långt man sprungit. För ingen kommer läsa det där lilla cirkat och förstå att jag verkligen menar cirka som i nej, absolut inte så långt som jag skriver utan bara lite lite granna i närheten av det...