måndag 8 april 2013

Jag raserar min egen drömbild

precis som Martina Haag.


Någon gång i höstas damp tidningen VILLA AKTUELLT ner i brevlådan. Det är en typisk sån där tidning som brukar dimpa vidare rätt ner i pappersåtervinningen. Men det här numret hade en bild på Martina Haag på framsidan. Så, jag börjar bläddra i tidningen. Läser hela reportaget om Martina. Hon har kommit ut med en ny bok. Gillar hennes krönikor superjättemycket. (Jasså, du hade förstått det redan.) Heja, heja. En bok om löpning. Kollar genast på biblan. Men nej de har inte fått in den än. Och ändå står det flera på kö för att låna den. Hmmm. Ja, ja. Jag läser artikeln flera gånger och känner att bara det motiverar mig till att ta tag i det där med löpträningen som legat och gnagt i mig ett tag. Jag river ut hela sidan och tejpar upp den på frysdörren i köket. Vi har såna där inbyggnadskyl och frys. Det är snyggt. Och absolut lappfritt. Vilket min man gillar väldigt, väldigt mycket. Jag gillar också det. Men ibland måste man faktiskt sätta upp saker gå kylskåps- (eller frys-) dörren om man verkligen måste komma ihåg nånting. Och jag måste verkligen komma ihåg följande: Efter att Martina Haag födde sitt fjärde barn fick hon kämpa för att komma ner i vikt. Ingen träning fungerade tillräckligt bra för att hon skulle fortsätta med den forever and ever. Tills hon började med löpning. Ett långsamt löpsteg efter ett annat. Hon sprang så långsamt hon bara kunde. För att vilja fortsätta. Om man går ut och tränar och kommer hem och spyr och sjunker ihop till en liten blöt, halvdöd fläck så är det inte så troligt att man får lust att göra om det igen imorgon. Men om man går ut och tränar lite så där lagom, så vill man ju fortsätta. Och springa lite, lite längre. Eller lite, lite snabbare. Och vet ni, då kan man det. Värsta bra. 

Jag har en tid känt mig så deppig när alla tusen och en miljard fb-vänner ständigt uppdaterar med milrunda efter milrunda. Alla, alla och allas moster med rulator springer mil efter mil efter mil. Alla utan jag. (Alltså det är vad jag helt ologiskt kände, tänkte och trodde.) 

Så dimper Martina Haag ner i brevlådan och bara gormar "HEJA, HEJA! Kan jag så kan du. Och jag kan! Alltså... kan DU!"

Okej. Jag gör det! Jag börjar springa. Och jag börjar tycka om det. Jag börjar sakta, sakta, sakta. Och kort    och så lite längre och ännu lite längre. JAG TYCKER OM  DET! Jippi och yeah. 

Inför årskiftet satte jag upp målet att under året springa en mil. En hel utan att stanna. Och jag ska för 17 tycka om det också. Så, fyrakilometersslingan blev fem. Som blev sex och sju. Och sen rätt vad det var, dagen efter jag fyllde 35 stack jag ut för att springa åtta kilometer och hem kom jag med en hel mil avverkad. Så stolt. Glad. Och euforisk över detta nya nöje. Löpning.

Glad i detta för mig nya har jag tittat runt på lite olika lopp. Jag fick nys om att man kan springa fjälllopp. Och vips så fick min man för sig att vi ska springa en fjällhalvmara i slutet av sommaren. Jag har inte lovat något än. Jag har en liten hake som talar emot. (Mer om det, eller snarare dem, en annan gång. Men för att bara hinta så är de stora, luffsiga och älskar blåbär.) Men kanske, kanske jag skulle klara det. Idag var det dax för ett långlopp. På schemat som jag följer stod det 12 km. Så långt har jag aldrig sprungit förut. Så jag (och fina vännen) tog det riktigt lugnt. Och det var bara så härligt. Så när 12 km var gjort kände jag, kan jag 12 så kan jag 15. Och ja, det kunde jag! Jag tror minsann jag ska stryka över Martinas namn och skriva dit mitt...



Tack för inspirationen Martina Haag. I´m hooked. Fast hur du kom ända till Marathon har jag inte listat ut än...

11 kommentarer:

  1. Du är grym. Och jag älskar ditt sätt att skriva! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså Alexandra, du har också inspirerat. Sorry att du inte fått något eget blogginlägg... Än. ;)

      Radera
    2. Oj att jag ens fanns på listan på att få eget inlägg räcker långt och väl, vilken ära! :) Jag kommer fortsätta läsa din blogg oavsett förstås, för den är SÅ bra! :)

      Radera
  2. Inspirerande! Nån dag kanske jag oxå börjar springa. Efter att ha läst det här är jag en dag närmare!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jippi, och tack, det var snällt skrivet!

      Radera
  3. Bravo!! Härligt inlägg :)

    SvaraRadera
  4. Wow, wow, wow! Starkt jobbat, vilka stålkvinnor ni är!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur! Och du är också!

      Radera
  5. Vad härligt, vilket känsla! Superbra jobbat! Heja Heja Sara :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känslan är verkligen fantastisk. Tack Linda!

      Radera