Att besöka en vacker kyrkogård

är verkligen rofyllt för själen. Vackra blommor. Fina namn. Historia och livsöden. Men så plötsligt såg jag den här:

Kära min värld. Vad kommer det stå på min gravsten nån gång i framtiden? 

"Här vilar låntagaren Sara Petersson"?

Måste, måste prestera något vettigt nån gång. En annan dag. Kanske. Ähh. Det viktiga är väl ändå blommorna. Funcia blir bra. Eller lavendel. Eller en liten vit rosbuske. Bara nån snäll stackare ser till och klippa den nån gång, så jag inte blir det där landmärket på Alla helgons dag. "Där är den där gigantiska busken. Då är det två rader bort och något till höger..."