Sportlovet i bilder.

Jag vet inte vem som har strålat mest det här sporlovet. Solen eller Svea? Eller kanske Vilgot eller Hedda när de fick sina Vasaloppsmedaljer. 

Vi började veckan med att pimpla med mormor och morfar. Dessvärre var fiskarna inte så sugna på mask med krok i måndags. Men vädret var lovely, snön gnistrade vit och isen var lagom tjock att gå på. Bortsett från ett litet ögonblick av "sätt-er-ner-och-njut-av-den-medhavda-matsäcken-skrick-gnäll-och-elände-mys" (det där med förväntningar som inte infrias...) så var det en härlig utflykt. Barnen och jag tog lite skidåkning på det också. Vi var ju tvugna att öva inför barnens Vasalopp. (Ungefär exakt då kände jag: "Hjälp, ångest och elände, varför åkte jag inte Tjejvasan?" Jag vill ju också ha en massa hejarop och känna att jag presterar och är duktig... Jo, jag vet ju varför. Det stavas vänster knä.) Nåja, det är verkligen underbart att glida fram i spåret. Men det är knappt jag hinner ikapp den där sjuåringen i svart overall. HAN är duktig!

På tisdagen åkte pappa och son utför i Flottsbro och mamman var hemma med tjejerna. En plötslig dipp i sportlovsmyset på hemmafronten dessvärre.

Så kom onsdagen. Halleluja! Hela familjen på strålande humör. Solen på strålande humör. Skidklubben Jordbränningarna på strålande humör. Vasalopp. Guldmedaljer. Grillade korvar. 14 grader i solen. Fräknar. You name it. We had it!

Tips två. Leka kök.

En femåring får leka kök på riktigt. En mamma får sällskap i köket. En ugnslucka blir bra mycket renare. Det är väl det som kallas win-win-win.

I förra veckan, efter några förkykningsdagar hemma med mamma och lillasyster började Hedda få långtråkigt. Plötsligt fick jag syn på hur förfärligt smutsig min ugnslucka var. Rekordsnabbt var jag tillbaka på Högabergsgatan vid den gröna spisen. Oj, vad jag gnodde på den. Jag älskade att göra rent ugnsluckan när jag var liten. Det är ren magi när något så hemskt smutsigt förvandlas till skinande rent under fingrarna på en. Dessutom fick jag lite egentid med mamma i köket. Vilket var lyx i vår stora familj.

En glassburk, lite såpavatten, en svamp och lite svinto. Så var Hedda igång.

Tack lilla hjärtat. Puss.

Förlåt.

Efter två dagar av desperat jakt på "sportlovsmys" säger jag tack och hej och kryper ner i sängen med ett nytt avsnitt av Downton Abbey. Passar också på att säga förlåt till alla som jag försökt övertyga om att denna serie inte skulle va nåt speciellt. Det här får ni inte höra ofta så lyssna (läs) noga nu. Jag hade fel.

Ps. Imorgon kl 11 försöker vi igen. Då blir det barnens Vasalopp vid Rudan. Skidor finns att låna hos jordbränningarna. Kom, kom, kom! Ds.

Middagsplanering.

Ställer mig och börjar skala potatis till kvällens middag. Mannen min kommer förbi.
Han: "Potatis- och kasslergratäng eller?"
Jag: "Japp." "Vadå? Tycker du att det är så hemskt?"
Han: "Det är väl ok." "Det är ju ingen favorit direkt."
Jag: "Nej men seriöst vi kan inte äta dyrkött varje dag. Säg nu vad du gillar för vardagsmat."
Han: "Köttfärsbiffar, som är lite rosa i mitten, med potatis och gräddsås. Det är gott."
Jag: "Det är söndagsmiddag!"
Han: "Pannkakor. Jag gillar pannkakor."
Han vet mycket väl vad jag tänker. Jag behöver inte ens säga det. (EFTERRÄTT!!!)
Han fortsätter. "Hörru, pannkaka och ärtsoppa. Det är gott."
Jag: "Hmm, ärtsoppa har jag aldrig gjort. Det ska jag göra nån gång!"
Storbarn: "NÄÄÄÄÄÄJ!"
Mellanbarn. "Jag spyr, och dör. Och svimmar!"

Men här är det jag som bestämmer. Imorgon blir det ärtsoppa. Ska bara googla först...

Perfekt.

Det saknas en lång mörkhårig. Annars, perfekt!

Sportlov.

Vi kickstartade sportlovet med lite längdskidor ikväll, Vilgot och jag. Oj va mysigt vi hade! Vilgot tyckte att det var fantastiskt roligt. Direkt efter första backen ville Vilgot genast åka upp för att kunna åka ner igen! Det var lite mörkt dock. Så nästa vecka kör vi i dagsljus. Och så hoppas vi på en dag i Flottsbrobackarna. Och lite vinterfiske på Rudan.

Vad har ni för sportlovsplaner?

Appen.

Just inkommen från en härlig långpromenad. Att gå ut och gå, eller springa eller skida för den delen, är världens bästa grej. (Eller springa är inte världens bästa grej, men ändå bra om ni fattar.) Jag kommer på så mycket geniala fantastiska saker när jag är ute och rör mig. Bara jag och en sovande bebis i vagnen, då tänker jag tydligen som bäst. 

Som idag: Jag kom på en superduperidé till en app. Och jag VET att appar kan man bli rik på. Det har jag läst i aftonbladet så det måste vara sant! Ååå va härligt det ska bli sen när jag bara cashar in. Jag ska läsa hela dagarna. Ta nån kurs i fotografering. Börja måla mer igen. Och sy. Och bli konditor bara för att det är så roligt. Men jag tänker inte jobba på nåt fik där de har tänkt sig att jag ska börja baka mitt i natten. O nej. Jag ska bli en sån där bakboksförfattare. Jag menar, jag vet ju allt om saken. Jag äger ju för i all sin dar alla gotteböcker som någonsin utgivits. Nej det var inte sant. Bara de som utgivits på svenska ska det stå. 

Två tiny små problem har jag. Eller förmodligen fler. Men de är jag för dum för att förstå att jag har. 

1. Jag och teknik är inte bästa vänner. Jag hade ju i allsin dar Gunvor Pålvik i teknik på högstadiet. Inte för att va taskig. Men hon var inte den bästa pedagogen jag träffat på. Sen kanske det inte är exakt samma teknikkunskap man behöver för att skapa en app som det är för att få en liten pytteglödlampa att lysa. (Hmm, var det fysik??? Ni hör, jag vet inte ens vad tekniken i skolan gick ut på!) Här vill jag bara påpeka att vissa saker i skolan tog jag verkligen till mig. Skrivmaskinskursen tyckte jag var helt fantastisk. Jag använder asdfjklö-utgångspunkten fortfarande. Och mina barn tycker att jag är ett geni som kan skriva så fort på datorn. (Läs: deras pappa kör med pekfingervalsen...)

Igår skulle vi koppla in nya skrivaren. Suck och stön. Jag ringde till slut min fantastiska pappa.

Så, ja, det där med hur man skapar en app kan liksom bli ett problem. Till och med de som jobbar med sånt verkar inte riktigt veta vad de gör. De måste ju hålla på och fixa och uppdatera och grejja för att appen har en alldeles extrem uppsjö av buggar. (Och där kände jag att jag slängde mig med en massa begrepp som jag inte är helt säker på vad de faktiskt betyder. Gahh. Teknik är så svårt!)

2. Min idé är helt fantastisk. Alltså, om den skulle kunna genomföras skulle den va så totalt inkomstbringade, försörjande och helt enkelt genombrilliant. Eftersom jag är en så godhjärtat person som önskar andra lycka och välgång kommer idén i korta drag här. Om nån annan skulle lyckas genomföra min idé kanske jag kan få appen alldeles gratis? Eller i allefall få prova den när buggnivån fortfarande är skyhög? Please? 

Jag vill ha en app som kan spela in mina tankar. Utan att jag säger dem högt. Det ska liksom va som en liten bandspelare som spelar in geniala tankar som kommer, förslagsvis under långpromenader. Tankarna ska sen kategoriserar i underrubriker så att jag inte måste ägna en hel timme åt att försöka vaska fram de små guldkornen till geniala tankar som jag tänkt under inverkan av rörelsedrogen.

Idag till exempel hann jag skriva ungefär tre krönikor i mitt huvud under tiden jag var ute och gick. Kom hem, satte mig vid datorn, tomt. TOMT. Men de var ju så bra! Jag tänkte ut så underbara små ordföljder. Och teman. Jättebra teman.

När man (jag) tappar bort nåt så är det bästa sättet att hitta det (saken eller tanken) att gå tillbaka till platsen där jag senast hade den. Som till exempel häromdagen. (Och hade jag haft min fantastiska app hade ni fått en ordagrann version, nu, mer ungefär vad jag tänkte.)

"Oj, va sunkigt det är på uppetoan. Måste gå ner och hämta lite miljögifter i sprayformat." Kommer ner. Plockar upp sju sorters strumpor från golvet i vardagsrummet. In i tvättstugan med dem. "Oj, maskinen står och blinkar. Lika bra att ta hand om tvätten. Bara massa skjortor typ. Och inga galgar." Går upp för att hämta galgar. "Hmm." Får en konstig känsla av att det var nåt jag höll på med. "Toan! Jag håller ju på och städar uppetoan." Springer ner och hämtar miljögift i sprayformat. Glömmer galgarna där uppe.

Kanske det är lika bra att jag klär på mig och går ut och går igen. Ska nog ta med anteckningsbok och penna den här gången. Eller en diktafon. Nån som har nån? Vänta här nu... DET finns det säkert en app för!





Edit: Jag skrev det här för ett par dar sen. Just idag har jag inte kommit ut på härlig långpromenad, dvs tänker jag inte geniala tankar. Jag skyller på sjuk bebis, sjuk femåring och sjukt trött mamma. 

Arrivederci!

Dagens citat.

"Egen härd är guld värd. Egen tipp är inte hipp."

Malin Wollin

Oj, oj, oj så sant. Tror jag ska göra en tavla med det citatet.

Tips-ett. Sveas säng...

får agera modell idag. 

Först bara lite kort:  Nu har jag varit mamma i snart åtta år. Och ett och annat har jag lärt mig under åren. Ett och annat har jag lärt mig av andra och ett och annat har jag upptäckt själv. Jag har en knäpp föreställning om att alla andra redan vet allt. Det är naturligtvis inte sant (och dessutom helt osunt för mig att tänka så). Men det kanske kan vara anledningen till att jag inte har varit så flitig på att dela med mig av mina insikter och idéer. Men nu gott folk blir det ändring.  Först ut. Bebissängen.

På BB fick Svea ligga i ett babynest. Det är en genial uppfinnig. En liten madrass med höga kanter så att bebisen kan ligga mellan mamma och pappa men ändå inte bli ihopklämd. Dessutom får bebben ligga lite så där trångt och nära en kant som de ju bara älskar. Sååå bra! Dessvärre sjukt dyrt. Andreas tyckte dock att detta var så genialt så han ägnade Sveas första två dygn till att leta babynest på allahanda köpochsäljsajter. (Oj har ni inte förstått det än, jag är gaaaanska bra på att överdriva.) Sen blev jag sjuk (barnsängsfeber) och fick åka tillbaka till sjukhuset i några dygn. Där var det fantastiska babynestet igen. Väl hemma gjorde min man slag i saken och skapade ett eget babynest. Ett hoprullat tunt täcke (Ikeas billigaste), lite snören, en bit tunn madrass, ett spjälsängspåslakan och stora säkerhetsnålar. Väldigt billigt. Väldigt snabbt. Väldigt bra. (Ja säkerhetsnålarna kan ju bytas ut mot lite tråcklande om man känner för det.)

Men bebisar växer som bekant väldigt snabbt och hux flux hade liten vuxit ur sitt babynest. Då tog jag bort alla säkerhetsnålar och återanvände det hoprullade täcket ner i spjälsängen. Över kisskydd och täcke-korven satte jag ett lakan (ett med gummiband så det blir så där lagom spänt). Vips så var ju till och med spjälsängen hyfsat mysig. 

Till tredje barnet kände jag att vi hade ungefär allt vi behövde. Utan kanske en grej. Vyssanlulltassar (Brio) till spjälsängen. De är fruktansvärt dyra. (Varför slutar jag aldrig förvånas? Allt, verkligen allt, till bebisar är fruktansvärt överdyrt!!!) Så jag önskade mig och fick. Tack. Vilken fantastisk skillnad det är att få spjälsängen i så där lagom mycket rörelse. Utan tassar, inte så lätt. Med tassar, lätt som en plätt! 

Ps. Om det är nån som undrar var det fina spjälsängstäcket kommer ifrån kan jag berätta att spetsen är knypplad i Ostvik. Det är också platsen där det är fastsytt på lakanet. Sen är själva påslakanet sytt i Vendelsö. (Gammelmormor Inga och mamma Sara)

Nallen kommer från Panduro, via moster Helena. Ds.

Hedda konstaterar:

"Pappor har mycket hår i näsan. Mammor har mellan. Barn har lite. Och bebisar har minst." 

Jag konstaterar: Vilken tur att det inte är bebisar som har mycket hår i näsan. De kanske inte skulle vara riktigt lika söta då...

Det var ett evigt tjat

Jag har alltid tänkt och trott att när det kommer till mat och den här familjen så kör jag mitt race. Jag (eller maken) lagar mat som jag gillar (eller som han gillar. Vi tycker lika om mycket. Mat hör inte dit dessvärre.). Och så får barnen gilla det också. Eller pilla ut om det inte duger. Men det där är verkligen en sanning med modifikation. Jag lagar inte alls den maten jag vill ha. Och inte den maten barnen vill ha. Jag lagar nån slags smaklös kompromissmat och ingen blir riktigt nöjd. Jag lagar treor. Var eviga dag. Förrutom i söndags då lagade jag en femma och en nolla. Nej förresten två femmor och en nolla. Vilgot var inte hemma och kunde inte sätta betyg. Svea fick inte äta det för barn under ett år får inte äta spenat. (Och inte heller salt förstås. Eller faktiskt jag upptäckte för ett tag sedan att det (så där finstilt) stod i bvc-broschyren att barn under ett år inte får äta för mycket salt. Jippi. Tog det genast som att de får äta viss mängd salt. Frågade också snälla barnläkaren som menade att om barn får i sig för mycket salt så blir de svullna. Vår lilla flicka visar inga såna tendenser. Och sen är det ju bara ett par veckor tills hon fyller ett! Så lite, lite saltad mat slinker nog ner.)

Så vad blev det då, vad blev det??? 

Jo det ska jag berätta. Det blev vegetarisk lasagne. Sååå gott. Receptet finns här. Jag rev morötterna och zuccinin för att jag tänkte att barnen skulle tycka bättre om det (jag vet, kompromiss). Glömde fetaosten men kompletterade med en bechamelsås. Hedda satt och pillade och gnällde över spenaten. Jag och maken var rörande överrens. En femma indeed.

Och så en nyhet till alla mina underbara läsare (mig själv inkuderad). Jag försöker desperat skapa ordning i mitt liv. Detta köpstopp gör nåt bra med mig. Ordning i livet får symboliseras av ordning i bloggen. Tänker mig att måndagar framöver ska gå i matens tecken. (Så tänk nu att hela det här inlägget kom igår.) Onsdagar ska hemmamamman få fritt spelrum med tips och trams. Och det bästa av allt (hjälp vågar jag lova det här???) på fredagar lovar jag Sara, på heder och samvete, en ny krönika i bloggen. 

Enjoy. 

Peekaboo.

Ett hus i huset. Hur kul är inte det?!?

Nu är jag glad att jag så omsorgsfullt har sparat och förvarat Heddas Pippi-tält. Nog för att det är en fantastisk känsla att rensa och slänga. Men spara, förvara och så till slut plocka fram är inte dumt det heller! Men det där sista, att plocka fram, är liksom helt avgörande för att spara och förvara ska ha nåt värde.

Fika.

Igår dukade jag till fika med Heddas dockservis. Barnen tyckte det var sååå roligt och mysigt. Och gott!

Jag är ju riktigt svag för semlor. Så de här små whoopiesemlorna var helt perfekta för min smak. Och för barnens också tydligen. Här hittar  ni receptet på de små godbitarna. Jag tänker definitivt fortsätta baka whoopies. Så mycket lättare än de förgjorda kusinerna makroner. Och godare också!

Saften är hemgjord blodapelsinsaft. 

2 kg apelsiner

1,5 kg socker (till blodapelsiner hade det gott räckt med 1,2 kg)
2 msk citronsyra
1 l vatten

Borsta apelsinerna noga med mjuk borste i varmt vatten. Torka dem. 
Riv av det gula skalet med rivjärn, utan att det vita kommer med. Blanda det med sockret och citronsyran. 
Koka upp vattnet och häll det över sockerblandningen. Rör tills allt socker har löst sig. (Och så lite till, jag kunde gott ha rört mer...)
Låt alltsammans stå tills saften har kallnat. Sila den. 
Klyv och pressa apelsinerna. Blanda juicen och saften. 
Häll upp på kalla flaskor. 

Blandas med vatten som "vanlig saft" 1+4. 

Oväntade resultat av köpfri månad.

Det här med köpstopp går så bra. Typ. Våra lagom små påsar är i alle fall slut. Förstå vilken vinst det är rent miljömässigt när jag har köpstopp. Tänk om fler hängde på. Då skulle inte allas skåp svämma över av färggranna, miljöförstörande plastpåsar.

Fast ett litet problem innebär det förstås. Endera dan kommer Andreas bli tvungen att packa ner matlådan i en sån där liten lila doftpåse från libero. Undrar just vad kollegorna kommer säga när de öppnar kylen för att hämta sin mat och får syn på en BAJSPÅSE på översta hyllan...



Ps. Andreas låter hälsa att det kommer aldrig hända. Han håller hårt i den sista lilla påsen från Mary Kay som han hittade längst ner i lådan. Det hade visst kollegorna rätt roligt åt också i och för sig. Ds.

Alva och kärleken. Eller alla hjärtans dag.

Barnen lyssnar på Madicken. Och jag lyssnar med ett halvt öra. "I Junibacken, det stora huset nere vid ån, där bor Madicken och Lisabeth. Jaa, och så deras mamma och pappa förstås. Och deras Alva. Henne älskar de mycket. Hon lagar mat och städar och står i men ändå hinner hon vara så snäll mot Madicken och Lisabeth."

Den där Alva är ju helt fantastisk. Hon räds inte att plocka pippor ur håret på tjejerna. Hon tog barnens parti i alla lägen. Inte minst när överläraren gav Mia stryk. Hon kan ryta ifrån också, när det behövs. Abbe har fått veta vem som bestämmer om man säger så. Hon är fantastisk helt enkelt. En fantastisk förebild. Med den lilla, lilla reservationen att hon faktiskt var kär i en gift man. Ajjabajja!! Även om han var den snyggaste mannen i stan.

Fast vem är jag att döma henne för det. Jag är ju också kär i en gift man. Till och med den snyggaste mannen i stan...

I <3 Andreas.

Jag har det rätt bra jag.

I förmiddags tog jag och en vän en lång, härlig promenad. Vi tittade på och pratade om alla fina hus i området. Jag trånar lite efter ett större hus. Med sovrum till var och en. Ett extra allrum. Mer förvaring. Gästrum (i en källare skulle va helt ok). Och så väldigt, väldigt gärna ett pysselrum/ateljé till mamman. Hmm.

Sen fick jag syn på det här huset. Fint!

Och i det huset bakas det surdegsbröd. Åå, där vill jag nog bo!

Fetvägg.

Om det inte slutar snöa snart så går jag under jorden! Hur nu det ska gå till? Det är säkert tjäle i marken.
Det enda positiva med att vintern inte är slut är att semlorna har högsäsong. Tacka vet jag hetvägg. Det är bara så jobbigt att Vilgot kallar dem för fetvägg. Man blir så drastiskt medveten om att semlor ska intas för att man ska klara av fastan. Och jag har absolut inga planer på att fasta ända till påsken. Vänta nu. En fasta kan ju inte hålla på hur länge som helst. Det här måste betyda att det hux flux blir påsk snart. Påsk är typ lika med... VÅR! Hurra, hoppet lever.

På jäsning.

Igår bakade jag kylskåpslimpa (tack Marie), enkelt sommarbröd verkligen världens bästa, lättaste och tokgodaste bröd, samt satte en vetesurdeg och en rågsurdeg. Hjälp va jag mår bra av att baka.

Strykbrädan alias möjlkseparatorn.

Som barn spenderade vi i min familj en vecka varje sommar i min mormors barndomshem i Bohuslän. Så mycket minnen kommer till mig när jag tänker på den där magiska platsen. Ett vitt litet hus låg där i en stor öppning bland klipporna. Det var som att resa tillbaka i tiden hundra år bara genom att sätta sin fot på Stockekär.  Jag har alltid älskat historia och uppe på vinden fanns massa gamla spännande saker. Något som vi alltid tog oss en titt på när vi kom till Stockekär var min mormors mammas mjölkseperarare. Den där mjölksepareraren symboliserar verkligen en svunnen tid för mig. Tänk, när de ville göra hetvägg var de tvungna att först separera grädden och mjölken från varandra för att få till det... Idag handlar vi grädde och mjölk färdigseparerade och det går så snabbt och smidigt så. 

Vet ni, jag har kommit på en grej, precis som jag känner för den där mjölksepareraren kommer mina barnbarn känna för strykbrädan (och styrkjärnet och spejflaskan förstås). Det är ju nästan som att mina barn känner så för de där strykgrejorna. Att stryka är sååå 1900-tal. Men var i all sin dar är den där geniala uppfinningen som löser problemet att jag vill ha strukna kläder men inte vill stryka. Ja just det. Det stavas visst HM. Eller om det var Gina, eller VILA kanske det är. Superbilliga, modekänsliga förbrukningskläder. Hyffsat släta. Men vänta lite. Det känns inte alls lika smart att springa iväg att köpa nya kläder varje gång det är dax att klä på sig som att springa till affären när man är sugen på hetvägg. Hmmm. Nej, det är nog helt enkelt ingen bra lösning det där att handla nytt.

Låt mig citera Sofia Hedström i boken `MODEMANIFESTET De stilsmartas handbok`: 

"Kläder avfärdas ofta som något ytligt, men modeskeptikerna har fel. Dina, mina och alla andras kläder påverkar nämligen vår gemensamma framtid eftersom nya kläder tär på naturen. Om du avstår från att låta ett enda trendigt plagg slinka ned i en blank shoppingpåse kommer det att göra skillnad."

1900-tal eller inte. Fram med strykbrädan. Vårda, tyck om och använd dina kläder istället för att alltid fylla på med nytt. Förresten är mina barn lika intresserade av gamla saker som jag var som liten. Så värna om miljö, plånbok och tid (ja det går faktiskt snabbare att stryka än att dra till centrum för att köpa nytt), och passa på att ta en liten historielektion med dina barn på en gång. Det, mina vänner, ska jag göra nu.

Det var en gång...

Det var en gång för länge, länge sedan. Gräset var grönt. Himlen var blå. Och vindpustarna var ljummet varma. Och en söt liten tjej fyllde fem hela år. Det var så länge sedan att människorna hade svårt att tro att det verkligen hade varit så, kanske var det hela bara var en overkligt härlig dröm.

I onsdags snöade det ett helt dygn här hos oss. Just den dagen hade skolan idrottsdag. När jag var ute och stretade i snöyran satt två flickor jämte gångvägen. Den ena frågade plötsligt: 

"Sommar eller vinter?"

"Sommar!" Det kom så spontant. Inte minsta tillstymmelse till eftertanke behövdes. 

"En till sommar" hör jag den ena flickan säga till den andra. 

Undrar just om vinter fick några röster alls den dagen? 

Visst tycker jag om vintern också. Att åka skidor är ljuvligt underbart. Och ljuset som snön för med sig gör verkligen gott för min själ och mitt sinne. Att skotta snö kan vara jätteroligt (i lagom mängd förstås). Aldrig har jag väl pratat med så många grannar som den där toksnödagen i början på december i fjol. Men sommaren slår ändå vintern. Men våren slår sommaren! Tittar på min fejkpärlhyacint och längtar efter vitsippor, sädesärlor och mina alldeles egna tulpaner. Mmmmmm. Tids nog  kommer de. 

Vilgot har en kompis här hemma. Hedda följer efter dem som en liten svans. Hon är är så där fnittrig som bara en nykär lillasyster kan vara. Plötsligt hör jag henne säga:
"Våran pappa är död!"
What??? det är han inte alls. (Ve och fasa, det är verkligen min största skräck.) Varför, varför säger hon så? Jo, det är ju rätt självklart. Hon vill ju bara få lite uppmärksamhet. Ja, vad har man inte gjort för lite uppmärksamhet från en söt pojke? Själv hängde jag med och tittade på dötråkiga innebandymatcher. Utan minsta möjlighet till flirt eller ens lite prat under pågående match. Fast, det gick ju rätt bra ändå.

Köpstopp eller inte.

Köpstopp eller inte. Idag fick jag veta att en av våra grannar har varit riktigt sjuk de senaste veckorna. Jag åkte direkt till Maxi och köpte polkagrisfärgade tulpaner till henne.

Några timmar senare kom mor och far på besök. De kom in genom dörren med en jättebukett med 50 röda tulpaner. Snacka om god karma.

Just saying...

BRs lagerutförsäljning brukar faktiskt vara riktigt, riktigt bra. Men eftersom jag har köpstopp hela februari var det ju ingen idé att gå in. Fast jag gick väldigt nära fönstret och fick en liten, liten skymt av en hel hög med playmobil med stora röda siffror vid. Suck. Jag går in och tittar lite bara. Jajamän. Billigt. Fint. Och giftfritt. Eller ja, jag läste nånstans att de inte använder gifter i sina leksaker. Men vet inte hur sant det är. Men det där med kvävningsrisken när liten stoppar in en polishjälm eller hink i munnen har de inte lyckats lösa...

Hinner tänka. Vilken tur att vi har köpstopp. OCH PLAYMOBILSTOPP! Det där sistnämnda har vi haft ett bra tag. Men innan det stoppet slog till hann vi samla på oss en hel del. En stor riddarborg. En liten riddarborg. En brandstation. En släckbil. En stegbil. En ambulans. En polisstation. En polishelikopter. En tjuvbil. Den stora bondgården, (orkar inte ens tänka på hur många fordon som hör till den, massor, puhh). En swimmingpool. En båt. Noahs ark. Julkrubban. Pirater på en öde ö. Några bilar, motorcyklar och typ en miljard med gubbar och pinaler. Minst! Oj som jag har hatat det här playmot under åren. Oj som Vilgot (och Andreas) har älskat det här playmot.

När jag väl organiserade alla gubbar och grejer i genomskinliga ikealådor så kom jag också att uppskatta det faktiskt. Så pass att jag har köpt på mig och stoppat in i presentskåpet inför framtiden. Där ligger de nu. Flera kartonger. Och där få de nog ligga kvar. För i vårt hus får det helt enkelt inte plats mer pinaler. (Fast den där bärbara skolan var hemskt söt...)

  

Dagens träning.

Idag blev det träning utan vagn! Fokus låg på ben och armar. Grym koordinationsförmåga, vilket var riktigt avgörande idag.

Upp och ner, ner och upp och så upp igen och så ner igen.

Trodde de på fullaste allvar att det där nätet skulle stoppa mig?

Dagens outfit.

Strumbyxor från loppis. Vit body från HM (ärvd efter Hedda och Vilgot. Snacka om kvalité!) Klänning på lån från fina faster Finen.

Svea låter hälsa att hon saknar accessoarer. Som tex ett halsband med guldhjärta. Förresten, säger hon, jag fyller år den sjätte mars. Blink, blink.

Ett sånt där vidrigt blogginlägg. OBS! Läs inte detta!

Nu kommer ett sånt där fullständigt vedervärdigt blogginlägg som jag egentligen inte alls gillar. Men... Gårdagen var bara så bra. Och jag fick massor gjort. Jag hade dessutom både mysigt (ryser ni), trevligt och roligt. Jag tänker så här att det är bäst jag skriver det i bloggen så att jag dokumenterar det på något sätt. Rätt vad det är så har jag en inte lika fantastisk dag och då kan säkert detta peppa mig att kämpa på. Sååå....

Jag och barnen började dagen i pulkabacken. Solen sken från en klarblå himmel. Jag sa till barnen att "nu önskar man nästan att man var i fjällen". Hedda kontrade med att hon önskade att vi åkte till stranden. Jo, lite kändes nog fyra minus och sol som en sån där sommardag som man inte får missa att åka till stranden!
Tänk ändå va lite sol mot fräknarna kan få en att hoppas, längta och orka.

Hemma lekte barnen så mysigt så. Jag tror att Svea lekte att hon var barn... Och Vilgot var en påskhare. (Tack för ägget jag hittade bakom en soffkudde!) Och jag, jag fick en massa gjort i köket. Foccacia, grissini och röd apelsinsaft.

För att verkligen rub it in, dagen avslutades med en mysig tjejmiddag. Tjohoo. Lördagen den andra februari tjugohundratretton, plötsligt hände det! (Varför köpte jag ingen lott???)

Det som göms i snö kommer fram i tö. Eller, träning del två.

Vi har haft töväder i Stockholm onsdag och torsdag. Massvis av snö på vägarna har förvandlats  till blank, vacker och fullkomligt livsfarlig is. Men, mig skrämmer man inte så lätt. Har jag bestämt mig för att träna så ska jag. Jag snörade på mig gympadojjorna på torsdag förmiddag och gick ut för att springa en runda. Så tokpeppad efter alla fina ord efter min senaste runda.Telefonen var fullladdad så nu SKULLE jag bara få lite egentid med min ljudbok. Ja, och Svea i vagnen förstås. Men hon sover så gott där vi halvtiotiden, allra helst när vagnen guppar över snömodd som förisats. 

Idag ska jag springa en annan runda tänker jag. Jag har mätt ut en runda på en karta hemma. Lite längre än vanligt. Och åt ett annat håll. Tänker att gångvägarna säkert är bättre där också. Det kommer säkert vara mycket mer barmark. Tjoho, det här blir toppen! 

Hiiii, liiite halt här. Tuffar förbi en man med stavar. Tänker att det skulle nog ha känts lite tryggare med stavar än med barnvagn, men snart så är jag ju på den andra gångvägen och den kommer vara sååå fin. Möter två andra mammor som är ute och går med sina vagnar (och bebisar antar jag, men det är så sjukt halt precis just där så det finns inte en chans att jag kan släppa blicken från marken för att se efter). Jag ser ändå i ögonvrån hur de tittar på varandra, och jag kan verkligen se hur den enas blick säger till den andra: "Vilken galning. Springa i det här väglaget!"

Men jag tokignorerar och koncentrerar mig järnet på att inte trampa på de värsta isfläckarna. Eller på BAJSET! Hjälp, va hundbajs överallt! Måste kolla Vilgots skor innan han får gå in i huset idag. Maken till unge att trampa i hundbajs har jag aldrig träffat. (Maken till antalet hundar på bajsutflykt mellan skolan och vårt hus har jag i och för sig heller aldrig sett...)

Jag springer på. Dessvärre blir gångvägarna aldrig i bättre skick. Och det verkar inte jag heller bli. Runkeeper fungerar visst oklanderligt idag. Och det är dystra fakta hon presenterar. Det går sakta. På hemvägen är det inte bara hundbajs som dyker upp där snön har smält. Papper från kexchoklad, Riesen och (min absoluta favorit) Sportlunch... 

Seriöst. Vilka är det som slänger godispapper på marken. Fattar de inte att det som göms i snö kommer fram i tö. Och jag kommer att ha dåliga springdagar när allt jag vill är att ligga i soffan och äta sportlunch. 

Härmed bestämmer jag att:

- hundar ska lära sig bajsa på låda, som katter. 

- sportlunch ska ätas i soffor och då får man gärna slänga pappret på golvet om man  har lust med det. 

- man får inte åka i längdspåret på töiga dagar med alldeles jättesmala skidor så att stakars krakar, som kommer för att åka med sina jättebreda skidor när spåren har frusit till, därmed fastnar i spåren i den lilla, lilla nedförsbacken och ramlar på den stenstenhårda nyfrusna tösnön och stukar tummen :(

- man ska inte skriva ett litet gulligt cirka före hur långt man sprungit. För ingen kommer läsa det där lilla cirkat och förstå att jag verkligen menar cirka som i nej, absolut inte så långt som jag skriver utan bara lite lite granna i närheten av det...

Dag 1

Ja, då var den här. Månaden som jag har laddat och laddat  för. Februari. Min allra första köpfria månad. 

Eller ja. Helt köpfri kommer den inte att bli. Jag kommer att handla mat och sånna där måstesaker som toapapper, tvättmedel och toblerone. (Eller det där sista har jag inte helt och hållet bestämt mig för än faktiskt...) Visst hade jag kunnat tokhamstra innan februari började så att jag inte alls behövde handla under denna månaden. Men nej, det är inte grejen att slippa gå in i en affär som är anledningen till detta köpstopp. I vår familj är vi fem personer. Och vi kommer alltid att behöva handla för vår överlevnad. Jag har inte planerat för ett totalt självförsörjande. (Det skulle mina två små myrinvaderade odlingslådor aldrig någonsin palla trycket för). Nej, jag tycker att vi konsumerar onödigt mycket i vår familj. Att handla mindre är ett sätt att påverka vår ekonomi positivt, miljön positivt och förhoppningsvis kanske vi kan få in bilen i garaget snart om vi slutar att ständigt fylla på med grejerna som inte får plats i huset... Så detta lilla, lilla uppehåll i köphysterin som jag dessvärre delar med (nästan) alla jag känner, och för den delen alla andra svenskar, är ett statement mot min omvärld, min familj och allra mest mot mig. 

JAG BEHÖVER INTE HANDLA FÖR ATT VARA LYCKLIG!

Jag är köpFRI!

Idag tog jag och tjejerna en tur till bibblan och lånade böcker och filmer alldeles gratis. Tänk va fantastiskt det är ändå. När vi är klara med dem så kan nån annan låna dem ett tag. Och dessutom slipper jag hitta någonstans att trycka in dem i våra redan överfulla hyllor och lådor. Winwin!

Ps. Jag lånade en ljudbok med Robin Hood till Vilgot på ungdomshyllorna. Gissa om jag hade en glad pojke här hemma hela eftermiddagen. Förresten har jag sagt det, sist när jag fick nippran på vårt efternamn (jag får ju det en gång per år...) kom han med ett nytt namnförslag till familjen. Vad tycker ni Sara Hood. Ganska fint! 

Nej nu ska jag kolla om grannarna har lagt ut något nytt på hoodboard.se. Eller just det, det ska jag INTE! Och jag ska inte kolla in blocket, och inte tradera. Hmmm vad ska jag gör med all denna nyvunna tid???  Kanske blogga...:)